Var Trumps val en sammansvärjning?
Varför är Donald Trump så demonstrativt förtjust i Vladimir Putin?
Och varför är han så skräckslagen inför vad utredningen om ett eventuellt samröre mellan hans valkampanj och den ryska regeringen kan komma fram till?
Finns det ett samband?
Kan det vara så att Putin har en hållhake på den amerikanske presidenten som tvingar Trump att uppträda så ödmjukt beundrande mot sin ryske kollega?
Eller är det bara så att Trump gillar Putins auktoritära stil, hans uppenbara favoriserande av de ryska oligarkerna och hans hårda nypor mot alla som kritiserar honom?
Jag är benägen att snarare tro på själarnas sympati än på framgångsrik rysk utpressning. Men det förklarar inte varför Trump till snart sagt vilket pris som helst vill få stopp på den särskilde utredaren Robert Muellers undersökning.
Den brittiske journalisten Luke Harding försöker i boken ”Sammansvärjningen” summera allt som är känt om den ryska aktiviteten under den amerikanska presidentvalrörelsen och alla kontakter med Moskva som Trump eller hans kampanjledning har haft.
Man läser boken i förhoppning att författaren ska ha kommit på något nytt som definitivt avslöjar Trumps skumma förehavanden. Men Harding vet i själva verket inte mer än vad var och en som följt amerikansk press redan känner till. Och det binder inte den amerikanske presidenten – men skapar massor av obesvarade frågor.
Det möjligen nya som Harding bidrar med är Trumps egendomliga låneaffärer med Deutsche Bank. Harding vill gärna tro att bankens förbluffande välvilja mot Trump -- trots att denne missat räntor och avbetalning på ett mångmiljardlån är en nyckel. Harding misstänker att den tyska banken på något sätt styrts från Moskva i dessa affärer. Men några bevis har han inte.
Luke Harding jobbar för den ansedda brittiska tidningen The Guardian och var i flera år dess Moskva-korrespondent. På många sätt är hans bok också ett traditionellt välgjort journalistjobb där han inte levererar några mer vildsinta spekulationer. Men därmed står det också klart att bokens titel lovar mer än den förmår leva upp till.
Jag tror att det är svårt att komma förbi det grundläggande förhållande att Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet därför att tillräckligt många miljoner amerikaner, placerade i rätt delstater, gillade vad de såg och hörde av hans kampanj. Att ryssarna gjorde sitt bästa för att skada Hillary Clintons kampanj är säkert, men betydelsen av detta är trots allt marginell.
Det fanns till exempel inget skandalöst i de e-mejl från demokraternas valhögkvarter som ryssarnas hackat fram och sedan spred med hjälp av Julian Assagne och hans Wikileaks. Och bisarra konspirationsteorier som att somliga mejl från Clintons valgeneral handlade om att hon och han var inblandade i ett sadistiskt pedofilgäng med högkvarter i en pizzeria i Washington lär inte ha omvänt många väljare.
Betydelsen av dessa mejl hängde istället ihop med FBI-undersökningen av Hillary Clintons användning av en privat server under sin tid som amerikansk utrikesminister.
Denna utredning kom att spela en abnorm roll i medias bevakning av valkampanjen. Trots att det fastslogs att Clinton inte gjort något olagligt kom känslan av att det fanns något skumt att klistra sig fast vid demokraternas presidentkandidat. Den känslan späddes troligen på av Wikileaks mejl-skörd.
Trumps valseger var hans egen och Hillary Clintons förlust var hennes.
Men möjligheten att Trump och hans medarbetare jobbat tillsammans med den ryska regimen för att svärta ner Hillary Clinton är obehaglig nog. Nu kan man efter den senaste boken om Trump, "Fire and Fury" av Michael Wolff, där hans oförmåga att koncentrera sig på någonting i mer än ett par minuter är ett huvudtema, undra om Trump alls är förmögen att delta i en stor konspiration med Kreml.
Det är intressant att två så framstående Rysslandskännare som Anne Applebaum och Masha Gessen inte tror på den stora konspirationen.
Men varför är Trump så ängslig för vad utredaren Robert Mueller kan komma att avslöja?