När "Fire and Fury" nu föreligger i svensk översättning torde dess innehåll vara välkänt för de flesta. Uppmärksamheten vid den amerikanska lanseringen i början av året var kolossal.
Men säg i stället att den som läser boken inte visste något. Vad för person träder då fram i Michael Wolffs beskrivning?
För det första, en presidentkandidat som aldrig trodde att han skulle vinna valet. Tanken var in i det sista helt osannolik också för hela hans kampanjstab. Det var inte bara otänkbart, det var heller inget ens kandidaten själv önskade. Hela syftet var att göra honom ännu mer känd, det vill säga ännu mer rik. Kanske fanns en tanke om att fortsätta bedriva aggressiv propaganda efter den valförlust som skulle komma. Inte mer än så.
Utfallet blev som bekant ett annat och Wolff skriver om hur skärrad vinnaren var när resultatet stod klart. Ganska snart hade han dock lyckats få det till att just han i själva verket var den mest lämpade presidenten som någon kunde tänka sig.
För det andra möter vi en person som är i stort sett helt oförmögen att ta till sig information. Läser gör Donald Trump inte alls. Michael Wolff ifrågasätter i princip om presidenten är läskunnig. Men han orkar sällan lyssna heller.
Trump vill framställa sig som handlingskraftig men har i själva verket en benägenhet att tycka som den han senast pratat med. Vilket förstås får till följd att en rad av människor försöker se till att vara just den personen.
Genomtänkta åsikter har han aldrig. Faktum är att han i många – också hårt profilerade – frågor inte har någon åsikt alls. Han har aldrig brytt sig om till exempel sjukförsäkring, och vet inte något om hur de olika lanserade systemen fungerar.
Han anförtror oerfarna familjemedlemmar utrikespolitiska frågor av största dignitet.
Han har ett bombastiskt sätt, men blir ofta ställd om han tvingas fatta beslut.
Han för ett ständigt krig mot medier, men vill egentligen inget mer än att omfamnas av dem. Han vill bli älskad och omtyckt, respekterad.
Han saknar förmåga att se på sitt eget agerande utifrån andras synvinkel, och sätter sig därmed ofta i svårutredda situationer.
Hans medhjälpare pendlar mellan att tro sig kunna hantera sin irrationella chefs beteende och ohöljt förakt för hans uppenbara inkompetens. Som någon formulerar det i ett mejl: ”Det är värre än man kan föreställa sig. En idiot omgiven av pajasar.”
Så ser det ut. Visste man inte bättre vore det närliggande att läsa boken som en satir, en nidskildring, men knappast som en sann beskrivning av mannen som är vald till USA:s president.
Man får uppfattningen att Donald Trump är en person som inte alls vet vad han håller på med. Den som söker metod i galenskapen letar förgäves.
Andra uppfattar förvisso skeendet annorlunda. Till exempel Naomi Klein som i boken ”Nej är inte nog” från förra året argumenterar för att Trumps presidentskap är ett metodiskt, målinriktat maktövertagande med klara ideologiska förtecken.
Frågan är vilket som är värst.
Persongalleriet är stort i Michael Wolffs bok. Han hade under presidentskapets första tid, från installationen i januari 2017 fram till sensommaren, god tillgång till Vita huset, delvis tack vare den oreda han beskriver i boken.
Han bygger sin bild av Trump på vad presidentens närstående berättar. Det är politiskt skvaller på toppnivå. Stor del av boken ägnas åt att beskriva personliga maktkamper och intriger.
Källorna är ibland redovisade men många gånger anonyma. Intrycket är att Wolff har haft en imponerande insyn i presidentens allra närmaste krets.
En central gestalt är Steve Bannon, vars röst präglar boken nästan lika mycket som Donald Trumps. Det är inget idolporträtt av Bannon, men man får känslan att boken stärker den bild han nog gärna vill att människor ska ha av honom: smart, taktisk, visionär – hjärnan bakom Trump. Och långt ifrån färdig med sin gärning trots att han nu är förpassad från Vita huset. I hans värld är ”trumpismen” mycket mer än Donald Trump.
”Fire and Fury” är en paradoxal bok. Det låter kanske lite motbjudande men på många sätt är läsningen mycket underhållande, vissa partier direkt roliga i sin absurditet. Samtidigt, och viktigare: vad läsaren får bevittna är någonting tragiskt, skrämmande och potentiellt förödande för hela världen.