Att bli vuxen är inte alltid så lätt. Vissa kämpar hela livet men tycks aldrig riktigt lämna blöjstadiet, för att uttrycka sig krasst. Huvudpersonen Sebastian i Uppsalaförfattaren Gunnar Ardelius ungdomsroman ”Tjuren från Solna” är nitton år och minst sagt ”vilse i pannkakan”. Det där vuxenlivet, med allt vad det innebär av ansvar, mål och mening, vill liksom inte riktigt ta fart.
Det enda Sebastian är säker på är att han inte vill följa med bästa vännerna på den mer eller mindre obligatoriska backpackerresan ut i världen – symbolen för hela frigörelseprocessen.
Nej, Sebastian väljer att avstå, stannar hemma i pojkrummet hos mamma Agneta, i en tillvaro som mest bara kan liknas vid ett vakuum, en väntan på att allt det där osäkra ska bytas mot någon slags klarhet. Under tiden sitter Sebastian mest framför teven eller drar en handtralla, liksom för att släppa på trycket, som alltjämt stiger i hans tonårskropp.
Det är också det – liksom hans längtan att komma bort från sin mamma Agneta och bli någon egen – som för honom till sängs med mammans nya kollega, den betydligt äldre Hanna, eftersom det inte tycks finnas något bättre att göra. Men även om lusten i mångt styr Sebastian så kan romanens titel ändå mest tolkas som ironi då det är en väldigt osäker och trevande ungtjur som, trots sin saktfärdighet, till slut ändå träder ut på arenan.
Det är ingen vacker uppvisning, det tror jag nog att de flesta redan har förstått. Men att bli vuxen är heller ingen lätt sak, även om tillvaron svänger sitt röda lakan där framför ögonen. Lockar. Frestar. Än med den givna fållan, än med kärleken, den blossande och ljuvligt plågsamma.
Allt är mycket förvirrande. Åt vilket håll ska den unge tjuren springa? Vilken väg ska han ta i detta som ska bli hans liv – så långt bort han kan komma från sin rätt komplicerade relation med sin mamma?
Sebastian väljer teatern. Söker in på scenskolan. Och går med i en teatergrupp där han blir förälskad i sin motspelerska (som redan är ihop med en kille från Bananteatern). Trots att han inte vet ett enda dyft om teater, mer än att han på scenen, i skydd av rollen, äntligen kan vara sig själv. Bli sedd. Bekräftad.
Allt det som vi nog alla lite till mans längtar efter och som nu tycks så symptomatiskt och viktigt för vår tid, med alla youtubers, bloggare och paradise-deltagare. Alla vill vi ju vara någon. Unik. Och älskad.
Det är en intressant brytningstid som Gunnar Ardelius tagit sikte på, och som i mångt blivit synonymt med hans författarskap (tillsammans med knepiga föräldrarelationer och kärleksbekymmer). Kanske den mest intressanta i en människas liv, men också den jobbigaste där det mesta sätts i svajning.
Dessvärre blir resultatet inte lika omskakande, trots Ardelius språkliga stringens. Berättelsen tappar fart redan halvvägs och förlorar bitvis i intresse då intrigen blir allt för förutsägbar, framför allt gällande relationen till Hanna. Jag får känslan av att Ardelius gått lite mycket på autopilot på för honom välkända marker.
Det är synd, speciellt med tanke på att Gunnar Ardelius visat prov på en betydligt större palett i sina två senaste böcker, men också för att han verkligen kan konsten att spela på alla strängar, vara både rolig och gravallvarlig. Och i högsta grad gestalta allt vad det innebär att vara ung och vilse.