Bibliografi – i betydelsen vetenskapligt kommenterad förteckning av böcker i visst ämne: det låter nyttigt men tråkigt. Ingenting för vanliga läsare, kan man tycka.
Men skenet bedrar, som i fallet med Lennart Karlströms bibliografi ”Tomas Tranströmer”, vars fjärde och avslutande del just utkommit.
Den rent bibliografiska förteckningen upptar bara en ringa del av det totala omfånget. Andra kapitelrubriker pekar på det skiftande innehållet: ”Intervjuer”, ”TT i tonkonsten”, ”TT in translation” med flera. Därefter en rad kapitel med texter om och av TT, alltifrån akademiska uppsatser till nekrologer.
Störst utrymme har ett hundrasidigt kapitel med titeln ”Presskavalkad”.
Där botaniserar Karlström fritt i de senaste decenniernas journalistik, både svensk och engelskspråkig.
Nobelpriset, död och begravning belyses från många håll, alltifrån världspressens lovordande nekrologer till referat av samtal med TT:s hustru Monica hemma i det tranströmerska köket på Stigbergsgatan i Stockholm. Karlström ger sig själv fria tyglar, men man kan alltid lita på hans goda omdöme och smak.
TT och musiken ägnas ett par kapitel. Från skolåren och framåt var framför allt pianomusiken en viktig del av det dagliga livet.
En tid dömde han om att bli kompositör. Toner var honom förmer än ord, och denna tendens förstärktes under de sista decennierna av hans liv sedan en stroke berövat honom talet och höger arms rörlighet. Vänster hand visade sig vara en god ersättare vid pianot.
Somliga av de kompositioner för piano vänster hand som med åren tillägnades honom är tekniskt ganska krävande, men han exekverade dem med brio.
”Parodier, travestier, parafraser och pastischer på TT:s dikter” är titeln på ett mycket kort kapitel, bara två sidor långt. Parodier etcetera av TT:s egen hand saknas helt.
Var han alltså en alltignom allvarlig person utan humor och sinne för skoj? Inte alls, han kunde ännu som åldring med bullande skratt visa sin uppskattning av roligheter även på poesins område.
Jag ska avsluta denna recension med ett personligt inslag. Både han och jag var en tid bosatta i Västerås där han lät sig inväljas i ett sällskap som sammanträder bara en gång om året då man i gengäld sitter och äter och dricker, sjunger och håller tal på vers till långt in på natten. Det var TT som ordnade så att även jag blev invald.
Så gick åren och det blev dags för Nobelpriset. Vid nästkommande festmöte skulle pristagaren hyllas och jag fick i uppgift att hålla ett högtidstal till hans ära.
Vad skulle jag hitta på? Den Lede for i mig och jag bestämde mig för att parodiera en av hans mest kända dikter.
Själv satte han den inte särskilt högt och vi var båda utleda på att höra den citeras, inte minst i kyrkliga sammanhang. Så här börjar originalet som utspelas i San Marcokatedralen i Venedig:
”Inne i den väldiga romanska kyrkan / trängdes turisterna i halvmörket. / Valv gapande bakom valv och ingen överblick. / Några ljuslågor fladdrade./ En ängel utan ansikte omfamnade mig / och viskade genom hela kroppen: / ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!””
Så här löd min alternativa version:
”Inne i den stora festsalen trängdes bröderna i halvmörkret.
Svalg gapade vid svalg i salig förväntan.
Några ljuslågor fladdrade på bordet.
En osynlig kraft omfamnade dig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är en vanlig törstig karl.
Bredvid dig öppnar sig andra svalg efter svalg.
Ni får aldrig nog och det är okej.”
Att skalden reagerade positivt på detta skämt kunde man inte missta sig på. Han skrattade glatt och deltog i det allmänna applåderandet.
Då jag för ordningens skull frågade honom om jag gått för långt i hädelse skakade han glatt på huvudet.