Totalt hudlöst skriver Joel Mauricio Isabel Ortiz om en ung man, vars barndom hela tiden undflyr honom och om det vuxna liv denne lever, sönderklöst av droger, alkohol och snabba ligg med andra unga vackra män. Han gör det i sin debutroman ”Sången om en son”, en bok med stark närvaro och för många samlag.
En angelägen fråga genomsyrar berättelsen. Nämligen den om adoption av barn från tredje världen. Varför inte ”lägga miljarderna som adoptionsindustrin omsätter” på att hjälpa ensamstående mammor i fattiga länder så barnen kan stanna hos dem, undrar Ortiz.
1987 föddes Joel Mauricio Isabel Ortiz i Colombia men han växte upp som adoptivbarn i Norrköping. Han är skådespelare och regissör.
Jagberättaren i ”Sången om en son” är liksom sin författare adopterad colombian, uppvuxen i en svensk småstad och med teatern som arbetsplats.
Han hatar och föraktar allt, från adoptivpappan till sina teaterkollegor, och är på väg att bryta sönder sig själv genom sin livsföring.
Varmt förhållande har han egentligen bara till två kvinnliga vänner. Båda vill hans väl. När en av dem dör i cancer exploderar han i sorg.
I korthet handlar boken om en pojke som hämtades till en arbetarfamilj i Sverige som baby, miste adoptivmamman när han var tre år och levde i skräck för pappan som slog. Tryggheten blev farmor, för vilken han var ”den dyrbaraste”.
Romanen inleds en vinterdag då huvudpersonen, som bor i Stockholm, kör till pappan i Växjö för en slutlig uppgörelse och för att äntligen försöka få reda på vem hans biologiska mamma är.
Ödsligheten i barndomshemmet och den air av förfall som omger fadern skildras med ruskig precision. Över huvud taget är språket hos denna debutant distinkt och målande och hans teman intressanta.
Ett av dem är minnets bedräglighet. Är det sant, det huvudpersonen minns? Det undrar han.
Pappans tafatta kärleksbevis tas också upp: lasagnen, sonens älsklingsrätt, som han lagat och som står kvar oäten efter sonens besök. Sitt livs besparingar som han skickar när sonen behöver dem.
Joel Mauricio Isabel Ortiz huvudperson skildras som en riktigt obehaglig människa, som förser sig på vännernas bekostnad, svartsjukt tjurar när de knyter förbindelser och försjunker i egen sorg när tragedier drabbar dem.
Inte bara råa utan rent traggliga är de många samlagsskildringarna. För sjutton, är det inte dags snart, att efter årtionden av verbalt frossande i sex, börja rensa i rabatten? Det är en av de frågor romanen väcker.