Sex sovrum står i ljusan låga. Snart är ett hem ödelagt. 15-åriga Izzy, yngsta dottern i huset, har tuttat på. Så börjar "Små eldar överallt", som snabbt förförde USA, där den valdes till 2017 års bästa roman av Goodread Choice Awards. Nu har den nått Sverige.
Den handlar om förljugen amerikansk medelklass, där skenet betyder allt. I Shaker Heights, där den utspelas, gäller det att ha gräsmattan välklippt, soptunnan osynlig och sina hemligheter gömda. Där är "perfektion" nyckelordet. Dit når man genom ordning och strikta regler. Invånarna lyser av självtillit: "Vi är sympatiska människor och vi har det väldigt trevligt", säger en av dem. Den bilden punkteras snart.
Redan på första sidan betonar Celeste Ng att folk från Shaker Heights är "som folk på alla andra ställen i Amerika". Förmodligen är igenkännande viktig faktor bakom bokens formidabla framgång.
Men Celeste Ng är också en fullfjädrad berättare. Hennes gestalter lever i kraft av sin vardaglighet. Och hon driver berättelsen framåt med vardagens dramatik: En tonårstjej gör abort. En desperat ung utfattig mamma lämnar sin baby i en kartong utanför en brandstation för att den ska överleva. En tonårspojke får uppleva att tjejen han älskar går i säng med hans ett år äldre bror.
Bokens centrala tema är moderskap och mödrars skräck att förlora sitt barn. Mia, en kvinnlig fotokonstnär, blir surrogatmamma för att få pengar till sin utbildning, men inser att hon inte kan skiljas från barnet. Hon blir den katalysator som ställer värderingarna i Shaker Heights på ända och får den glättade ytan hos bokens perfekta familj Richardson att krackelera. Det är deras villa dottern Izzy bränner ner.
Mrs Richardson är journalist och Mr Richardson försvarsadvokat. På fyra år får de två döttrar och två söner. Pengar tillhör inte deras problem. Sataniskt skildras hur den till synes charmerande Mrs Richardson liksom ormen i paradiset orsakar katastrofen.
Jag, likt miljoner andra, förförs av Celeste Ngs roman. Jag hastar genom sidorna. Ändå innehåller boken mycket som jag ogillar; en ytlighet trots de psykologiskt underbyggda porträtten och en hämndmoral som är direkt stötande. Izzys hämnd på en elak lärare genom att blockera alla dörrar på sin skola med tandpetare applåderas som ett stordåd. Och när hon bränner ner hemmet som ett slags reningsritual framställs också det som en positiv handling. Obegripligt, tycker jag.