”En hjärtlös tid” kallar Johannes Anyuru 2000-talet i boken ”Strömavbrottets barn”. Varför gick högerpopulismen in i maktens centrum i exakt samma ögonblick som rasismen verkade krossad? Det är frågan han grubblar på.
Bokens texter handlar om konst, våld och fred och rör sig i ”skärningspunkten mellan konst och politik, mellan skrift och liv”.
I vassa analyser med poetisk lyster vidrör han sitt eget skrivande, den vita medelklassens konstsyn, gräsrotsinitiativet Pantrarnas betydelse, islam samt den medeltida inkvisitionens nutida motsvarighet. ”Vi lever och skriver återigen i den öppna tortyrens tidsålder”, konstaterar han.
Johannes Anyuru föddes 1979 som son till en afrikansk stridspilot som flytt till Sverige undan diktatorn Idi Amin. Fadern, högutbildad och ambitiös, slet i hamnen i sitt nya land medan framtidsdrömmarna tynade bort.
2017 fick Anyuru Augustpriset för sin roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. I ”Strömavbrottets barn” berättar han hur han som 17-åring fick syn på en dikt av Allen Ginsberg och fångades av poesin.
”Flyktkapsel”, ”trojansk häst” och ”posttraumatiskt symtom” kallar han sitt skrivande.
Fränt avfärdar han Makode Lindes ”Painful cake”, tårtan, föreställande en svart Venus, som blev mediesak när dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth högg in på den på Moderna museet och huvudet skrek.
Om jippot skriver Anyuru: ”Jag var inte intresserad av att ifrågasätta Lindes konst eller hans och hans beundrares rätt att uttala sina ofta oerhört platta tankar. Det som intresserade mig var varför vissa konstverk blev populära hos den samtida vita medelklassen samtidigt som andra bara blev lästa som brus eller läten.”
Drabbande skriver Anyuru om våld, förnedring och rädsla. Hans raseri är uppenbart när han ger exempel från en svensk koloni på hur n-ordet börjar dyka upp på skeppslistor där svarta människor räknas upp som varor tillsammans med rom och socker.
Om hatet mot muslimer konstaterar han att det är fel vare sig vi kallar det en ny sorts rasism eller inte. Och rädsla definierar han inte som känsla utan som minne, begriplig bara för den som erfarit den.
Sammantagna tar han ”dessa hjärtlösa år” vi just genomlevt som bevis för att framtiden är död. Och han hävdar att det drömda samhälle som multikulturalismen målade upp på 1990-talet aldrig kommer att finnas lika lite som det svensksvenska Sverige som nationalisterna sörjer aldrig fanns.