Elena Ferrante, en pseudonym känd världen över för sin Neapelkvartett om Elena och Lila, debuterade redan 1992 med den korta romanen ”L´amore molesto”. Först nu kommer den på svenska med titeln ”Plågsam kärlek”.
Neapel är redan i debuten skådeplats för hennes gestalter. Hennes språk och berättarteknik är fulländade från första stund.
Rått avskalat, trots elegansen i framställningen, beskriver Ferrante Delia, en kvinna skadad sedan barndomen av en närmast hysterisk kärlek till sin mor Amalia. Baksidan på Delias kärlek är hat. Skräckfylld värjer hon sig mot varje likhet med mamman, medan hon drivs mot insikten att de två är en och densamma.
Steg för steg får man följa Delias och Amalias liv bakåt i tiden. Startpunkten sker vid mammans begravning i Neapel. Denna en gång vackra, nu åldersmärkta kvinna, som aldrig visat rädsla eller försiktighet, hade dränkt sig i havet.
Hon var på väg till Delia i Rom med en resväska full med eleganta kläder, avsedda som födelsedagspresent till dottern, när hon outgrundligt avslutade sitt liv.
Med glasklar logik och likväl surrealistiskt skalar Elena Ferrante sig in mot orsakerna till Delias sexuella frustration och barnlöshet. Hon låter Delia säga: ”Ingen mänsklig varelse skulle slita sig från mig med samma ångest som jag slitit mig från min mor därför att jag aldrig lyckats fästa mig vid henne.”
I ”Plågsam kärlek” beskrivs Delias förakt för fadern och hennes avsky för hemstaden Neapel. Tillbaka där, omvärvd av dunster och dofter, minns hon barndomen och börjar misstänka att det var hon och inte modern som utsattes för sexuella handlingar.
Det lilla barnet Delia såg fadern bevaka och misshandla modern i vild svartsjuka, hon som själv ville äga modern hel och hållen och blev sjuk av skräck om denna dröjde. En dag sa Delia till fadern att modern och en av grannarna var ihop och helvetet bröt ut. Suveränt beskriver Ferrante hur hoptrasslade sanning och lögn är.
När Delias mensblod börjar rinna vid moderns begravning i bokens inledning och hon tvingas iväg på tampongjakt, anar läsaren ännu inte i vilket skruvstäd barnlösheten och det begynnande åldrandet håller henne.
I klarspråk ger sig Elena Ferrante i kast med kärlek, våld och raseri och äckelframkallande sexualitet. Ändå tar det tid för läsaren att inse hur det utnyttjade barnet Delia slog tillbaka. Och hur kärlek och manipulation snöpte också hennes chans till ett fullgott liv.