Andreas Jakobssons skönlitterära debut utspelar sig i en surrealistisk och påtänd version av världen sådan vi känner den. Det är en värld lite vid sidan av.
Många figurer i novellerna dyker upp flera gånger i boken, de är bifigurer i en novell för att själva föra talan i en annan. De befinner sig i ett vad som tycks vara ett självalt utanförskap. De är vad de själva kallar "deltidsrebeller". När det passar följer de samhällets regler. De pluggar till något eller så har de okvalificerade jobb som ger helt okej med kosing. Men på kvällarna och nätterna och alla andra lediga stunder lever de ett självförbrännande liv med alkohol och droger och ändläsa lägenhetsfester och klubbkvällar.
När jag gick på högstadiet hade vi med jämna mellanrum temadagar då vi fick lära oss hur det skulle gå om vi började knarka. Vi fick i princip se en bild på någon som låg utslagen på Plattan i Stockholm. Så skulle det gå.
Andreas Jakobsson varken förskönar eller moraliserar, och det tänker inte jag heller göra. Jag vill bara säga att jag har känt den sortens människor som Jakobsson skriver om, unga människor som på dagarna pluggar eller jobbar på den lokala fiskkonservfabriken och som på nätterna festar och knarkar. För somliga har det slutat med åtal eller fettlever eller något ännu värre. Andra har lyckats strålande som akademiker och kritiker och allt annat som de har företagit sig.
Att man hamnar med ansiktet neråt i rännstenen är med andra ord en något förenklad bild av vad som händer om man börjar droga.
Andreas Jakobsson har en snabb och rak stil som inte tar hänsyn. Han bemästrar för det mesta stilen till fulländning, fast ibland skorrar det lite falskt. Det finns en potential i det snabba och hänsynslösa, men det vore på sin plats med långsammare stycken som skapar en kontrast till det snabba. Några noveller är lite väl skissartade och för snabbt överstökade. Och de drar dessvärre ner helhetsintrycket.
Jag tänker på en ung Per Hagman, på Irvine Welsh och på Charles Bukowski när jag läser Jakobssons debut. Samtidigt finns det utan tvekan något väldigt eget hos författaren som jag vill tro att han har förmågan att utveckla och renodla.
Trots det surrealistisk gläntar Jakobsson på dörren till en värld som är en del av vår egen vardagsvärld. Och jag ser gärna att han gläntar på den dörren igen. Men då vill jag se mer av vardagen som dessa deltidsrebeller gör uppror mot.