Få är det väl som har missat det vita skeppet och tillika vandrarhemmet af Chapman, liggande vid Skeppsholmens kant likt en svan, ett landmärke för Stockholmare och inte minst för alla besökande turister som valt skeppet som sin tillfälliga bostad.
Men vem var då denne af Chapman som har namngivit båten? De som kan sin marinhistoria vet förmodligen redan vem denne skeppsbyggare och moderna vetenskapsman var, men för en novis i ämnet väcker frågan oundvikligen nyfikenhet. Uppenbarligen också hos författaren Eva-Marie Liffner som, i sin sjätte roman "Vem kan segla", fördjupat sig i detta fascinerande levnadsöde. På samma sätt som hon gjort med andra kända personer i flera av sina tidigare böcker.
Fredric Henric Chapman föddes 1721 i blåshålet Göteborg. Större delen av boken ligger han åldrad och sjuklig till sängs och begrundar eller snarare feberdrömmer fram sitt forna liv. Berättelsen tar sin början på hans 7-årsdag, redan då är han märkt av havets lockelse. En naturlig följd av sitt ursprung i den kända skepparsläkten, men med sin matematiska begåvning blir af Chapman långt mer framgångsrik. Han inte bara konstruerar skepp till Gustaf III:s flotta, han utvecklar dessutom skeppsbyggarkonsten till vetenskap och blir så småningom adlad.
Eva-Marie Liffner dröjer sig dock inte vid af Chapmans framgång eller värv, utan väver snarare fram ett livsöde, en gobeläng så mytisk och gåtfull att jag inte annat kan än att hänföras. Så poetisk att varje ord är en vällust under ögat. Men så började också Eva-Marie Liffner som poet, och det märks i allra minsta stavelse.
Liksom i tidigare böcker får även här sagan stor lyskraft med sina spöken, myter och äventyr bland såväl nordiska skogsväsen som bland de döda. Lika mycket som jag gillar fantasterierna, lika mycket saknar jag den hårdföra faktan. Jag hade faktiskt velat veta mer, fast kanske är just det beviset på att Eva-Marie Liffner verkligen lyckats väcka min nyfikenhet på denne man som hon så ömsint skildrar, trots att hon beskriver honom såväl som en kappvändare som det vi i dag skulle kalla karriärist.
Men visst finns stråk av cynism, för trots den livslånga kärleken mellan Fredric och livspartnern Lisen gör han henne aldrig till hustru. Möjligen som en protest mot prästerskapet, som han så gruvligen avskyr, men förmodligen för att den största av kärlekar trots allt är den till havet.