Vad är det hos Jesu tid som gång på gång har lockat författare? Är det att den är så tätt förbunden med de existentiella frågorna, med det som är större än människan?
I Sverige kom 1950 Pär Lagerkvists roman ”Barabbas”, som tros ha varit avgörande för att han 1951 fick Nobelpriset i litteratur. 2012 utgavs Lotta Lotass ”Konungarnas tillbedjan” och 2017 Lars Anderssons ”Salome Alexandra”. Med romanen ”Guds barn” sällar sig norrmannen Lars Petter Sveen till samma uppfordrande genre.
I alla ovannämnda böcker handlar det om tro och tvivel, ondska och godhet, livsmening.
Pär Lagerkvist lyfter i ”Barabbas” fram missdådaren som släpptes fri i stället för Jesus. Lågmält och drabbande gör han denne kantstötte ogärningsman till sinnebild för människans nappatag med tvivlet.
I ”Konungarnas tillbedjan” ställer Lotta Lotass maktens företrädare i centrum. Även dessa härskare bär på en längtan och ett hopp om något som är större än människan.
Lars Andersson har liksom Lotass valt en bland de mäktiga, drottningen, till huvudperson i sin ”Salome Alexandra”. Han låter Jesu fredsbudskap röra vid henne, medan de oundvikliga händelser som för denne till Golgata fortskrider.
Lars Petter Sveen uppehåller sig i ”Guds Barn” vid mångas öden under åren mellan Jesu födelse och död. Det är människor på marginalen han skriver om, soldater, rövare, spetälska och barn lämnade åt sitt öde.
Bokens Jesus är till förblandning lik människorna som sträcker sig efter honom; lika villrådig och utlämnad men likväl fylld av det outsägliga. Hans drama går inte att ändra, eftersom det redan har utspelats.
Med sitt arkaiserande iscensättande av de fjärran dagar då vår tideräkning började, skapar Lars Petter Sveen en mäktig berättelse om utsatthet och hopp och tro bortom förnuftet.
Han skriver om hur allt tar form inuti den enskilda människan. Där bor skräcken, knuten till människor eller till den framtid vi har anledning att frukta. Och där flämtar den lilla låga som tro och hopp utgår ifrån.
Som ett omkväde återkommer gestalternas möten med en blind gammal man, läkekunnig men också med en ond vilja att så tvivel. Även han förefaller existera enbart i människors inre.
Ytterst vill han åt Frälsaren själv. Den formel han upprepar varje gång han tar gestalt lyder: ”Jag kan inte se, men jag ser mycket … jag är det som håller sig i skuggan medan ljuset faller någon annanstans.”
Romanen börjar i Betlehem vid tiden för Jesu födelse. Herodes har hört att en konung fötts där och några romerska soldater vräker sig på hans order in i husen för att döda alla gossebarn som är två år och yngre. Plötsligt når gruppens ledare gränsen för vad han förmår och kräks upp fasan.
Med visionär kraft skildrar Sveen dessa män, vars framfart kommer att gå till historien. Långt hemifrån och på ett uppdrag de aldrig skulle kunnat föreställa sig då de övade vapenskicklighet för att tjäna det romerska riket, känner de efter barnamördandet lukten de sprider medan stjärnorna brinner.
”Guds barn” är skriven med ömhet för den enskilda människan och öppen blick för det samhälle i förvandling som Jesus levde i. Överallt anas upprorslustan mot de romerska ockupanterna. Simon Petrus väntar på katastrofen. Man känner ångesten och maktlösheten inpå bara skinnet.
Samtidigt betonar Sveen hur lite unik Jesu korsfästelse var. Hundratals människor gick samma öde till mötes. I berättelse på berättelse låter Sveen några av dem skymta och i en iscensätter han en Golgata-skildring exakt motsvarande Jesus.
Den genre Lars Petter Sveen skriver i är krävande men han genomför sitt projekt med storslagen enkelhet. Utom i ett avseende: när han försöker skildra vad det innebär att vistas i dödsriket. Kapitlet handlar om en kvinna som dog i barnsäng och som från förruttnelse och upplösning längtar till sin älskade och sin son däruppe i världen. Det lallande avsnittet borde ha strukits.
Och vem kan förresten beskriva döden?
Lika svår att skildra är kärleken. Ytterst få klarar det. Lars Petter Sveen hör till dem. Hans berättelse om Anna, en kvinna med många män, men bara två som förmådde älska, är ett lysande exempel.
Personerna i ”Guds barn” trevar sig fram så gott de kan. Var och en är fånge i sin historia, öden som bara undantagsvis låter sig rubbas. Deras situation tycks fjärran och mytomspunnen, men är den så olik vår?