De flesta av oss har nog nĂ„gon gĂ„ng sjungit om honom, stalledrĂ€ngen som i jultid red ut för att vattna sina fĂ„lar, âalltför den ljusa stjĂ€rnaâ. Den bĂ€sta fĂ„len var apelgrĂ„, âden rider Staffan sjĂ€lv uppĂ„â. Men vad betyder egentligen orden i den traditionsrika visan? För den nyfikna har Karin Schager skrivit âStaffan StalledrĂ€ng â En gĂ„tfull gestalt i nordiskt julfirandeâ.
Den nu nĂ€rmast mytiska gestalten har, enligt Schager, rötter djupt ned i tidig kristen, kanske till och med hednisk, tid. Vid tiden för Jesu födelse dyker han upp som Ă€rkemartyren Stefanus, som enligt legenden blev stenad pĂ„ order av kung Herodes. Varför? Jo, han hade dristat sig till att, just pĂ„ julnatten, berĂ€tta för kungen att Kristus var född. Herodes brast dock inte ut i nĂ„gra lovsĂ„nger över det beskedet; i stĂ€llet utbröt stor kunglig vrede. Enligt en visa ska han ha genmĂ€lt: âSĂ€g huru skall jag tro dig uppĂ„ dessa dina ord / förrĂ€n den hanen flyger upp och han galâ. Vilket skedde: den stekta tuppen pĂ„ kungens middagsbord flög upp, slog ut sina vingar och gol. Herodes beordrade dĂ„ steningen av budbĂ€raren Stefanus och gav sig sjĂ€lv Ă„stad för att drĂ€pa sin blivande konkurrent om makten, Jesusbarnet, och dĂ€rmed, för att sĂ„ att sĂ€ga vara pĂ„ den sĂ€kra sidan, alla gossebarn i riket.
NÄgon gÄng pÄ vÀgen blir martyren Stefanus i nordisk folktro Staffan StalledrÀng, en figur som i forna tider inspirerade unga mÀn till vilda upptÄg till hÀst. Författaren berÀttar livligt om sÄ kallade Staffanspojkar som tidigt pÄ morgonen red runt i byarna, sjöng visor och dÀrefter förvÀntade sig att bjudas pÄ sÄvÀl mat som brÀnnvin i gÄrdarna. Man kan tÀnka sig att tÄget allt eftersom morgonen led blev allt oregerligare och sÄngen allt mer skrÄlande.
DĂ„ ska man betĂ€nka att det samma morgon eller rĂ€ttare sagt natt â âinnan solen mĂ„ndâ uppgĂ„â, som det heter i visan â Ă€ven ofta hade ridits Staffansritt. Det var en vild kapplöpning i full galopp, över stock och sten, ofta pĂ„ âlĂ„nadeâ hĂ€star som ibland aldrig hĂ€mtade sig efter anstrĂ€ngningen, för att hinna först fram till â ja, just det â en vattenkĂ€lla. Man trodde nĂ€mligen att kĂ€llvattnet just denna natt hade magiska krafter. Den hĂ€st som först hann fram för att dricka, skulle fĂ„ mest av âkraftenâ.
MĂ€n, hĂ€star och alkohol tycks alltsĂ„ ha varit tĂ€tt förenade i Staffansritualerna. En sed, berĂ€ttar Schager, var att, om dörren var av tillrĂ€cklig storlek, rida en hĂ€st Ă€nda in i boningshuset dĂ€r sedan hĂ€st och ryttare skulle dricka öl â ur samma kĂ€rl. En annan, frĂ„n Finland, var att mĂ€nnen i annandagsottan avĂ„t en rituell mĂ„ltid i stallet, beledsagad av öl och brĂ€nnvin. PĂ„ menyn stod ofta soppa pĂ„ smĂ„vilt sĂ„ som ekorre och hare. Det man inte mĂ€ktade med att dricka upp hĂ€lldes till sist över hĂ€starnas nosar. Att denna sed inte bara ansĂ„gs stötande utan ocksĂ„ var olaglig, visas av rĂ€ttegĂ„ngsdokument frĂ„n 1600-talet.
Karin Schagers bok Àr en fyllig, lÀttlÀst och roande skildring av den historiska och folkloristiska bakgrunden till vÄra dagars oförargliga Staffansvisor. TyvÀrr faller den betÀnkligt i sin senare del, som blir mer abstrakt nÀr författaren förlorar sig i sjÀlva tuppmiraklet och legendens anknytning till den tidiga kristendomen. HÀr kan Staffan sjÀlv tyckas nÀrmast borttappad.
SÄ, vem var han egentligen? Det fÄr vi av förklarliga skÀl inte veta. Var han en tjÀnare vid kung Herodes hov eller en av de vise mÀnnen? Kung? StjÀrnbÀrare? Eller var han bara⊠en stalledrÀng?