Så pass många böcker har skrivits om Adolf Hitler att de kan fylla ett helt bibliotek. Nya friska angreppssätt behövs för att säga något nytt. Det lyckas Svante Nordin med i boken ”Hitlers München”, en stad som enligt författaren formade både Hitler och nationalsocialismen. Så sent som på 1910-talet var München en gemytlig, demokratisk och konstälskande stad fylld av kabaréer och karnevaler. Men den ändrade karaktär och blev i stället nationalsocialismens födelsestad. Hur gick det till?
Nordins sätt att lösa mysteriet är att röra sig mellan områden som politik, litteratur, musik och konst för att åskådliggöra sina teser. Författaren är brett inläst, såväl på den tysk- som engelskspråkiga litteraturen inom området. Han tar hjälp av författare och tänkare som Oswald Spengler, Thomas Mann, Bertolt Brecht och Bertil Malmström som samtliga tillbringade tid i München under de kritiska åren, vilket ger framställningen djup och nya perspektiv.
Resan påbörjas 25 maj 1913 då en barskrapad ung man från Wien steg av tåget och bosatte sig i utkanten av konstnärsdistriktet Schwabing. Men att försörja sig som konstnär var ingen enkel uppgift och på sätt och vis räddades Hitler av första världskrigets utbrott. Snabbt enrollerades han – trots österrikiskt medborgarskap – till andra bayerska infanteriregementet. I kriget fann korpral Hitler något han hade saknat: spänning, kamratskap och – kanske viktigast – mening med tillvaron.
Efter Tysklands sammanbrott återvände han 1918 till München. Men det var en förändrad stad han mötte. München var nu en häxkittel med extremistgrupper som bekämpade varandra och sökte störta sittande regeringar. Den unge Adolf drogs med i motsättningarna, om än på ett något oväntat sätt. På ett filmklipp från begravningståget för den judiska revolutionären Kurt Eisner 1919 kan man se Hitler i processionen. På filmklippet bär han två armbindlar. En svart som manifesterade sorg efter den döde, en röd som symboliserade anslutning till den socialistiska revolutionen.
Kort därefter stod han i spetsen för en annan lika radikal gruppering, fast där kommunismen och marxismen nu var huvudfienden.
Steget mellan extremerna var kort 1919 och Nordin skildrar det historiska sammanhanget skickligt. Det första världskriget störtade tre mångnationella imperier: det Habsburgska, Osmanska och det Romanovska. Därtill föll det tyska kejsarriket varvid dessa väldiga landområden besattes av olika slags arméer, frikårer, bondemiliser, arbetargarden, ja allsköns grupper med vapen i hand. I och med upplösningen av imperierna skulle nya nationer skapas, men först efter en period av kaos. Den revolutionära situation som rådde i Europa, i Tyskland och i München gav nationalsocialismen sin karaktäristiska sammansättning där ultranationalism, revanschism, socialism, och judehat ingick.
Två nya totalitära ideologier hade formats i det skedet: fascismen och kommunismen. Bägge gav inspiration till Hitler på varsitt sätt. Den röda terrorn utgjorde ett varnande exempel – men fungerade också som förebild för det egna skräckväldet. Från fascismen lånade man agitationsformer, organisation och i viss mån politik. Både Mussolini och Hitler omfamnade ett vänsterradikalt program för ekonomi och näringsliv, och ett högerradikalt i flertalet andra frågor. Men än större inspiration fanns i den säreget tyska strömning som kallas ”völkisch”, alltså folkligt i betydelsen ”kommande från djupa genuint tyska led”. Nationalsocialismen införlivade denna strömning som opponerat sig mot överklass, borgare, bankirer, judar och allsköns internationella krafter som sökte dominera och hålla Tyskland och tyskarna nere.
Svante Nordins huvudtes är att det var i München, och inte i Wien, som nationalsocialismen uppstod och där Hitler stöptes. Här sög han åt sig grumliga idéer från olika tänkare, gjorde dessa till en världsåskådning och knöt ihop de ideologier som låg i tiden: nationalismen och socialismen. Med detta synsätt går Nordin i viss polemik med inte minst Brigitte Hamann som i boken "Hitlers Wien" (1999) ger tiden i Österrike ”äran” av att ha format idéerna. För läsvärdet av boken spelar det ingen roll om man håller med om Nordins tes eller ej. Storheten i författarens framställning är att man får följa med på en bildningsresa genom en stad, en epok – och en tragedi i Tysklands historia.