Romanen "Mor om natten" handlar om en mor och ett jag, om ett berättarjag som nästan slits itu i spänningsfältet mellan detta jag och modern. Men den formuleringen räcker inte till, skildringen beskriver mest av allt någonting som uppträder som två jag, så nära står berättaren sin mor och så mycket vill han fjärma sig från henne.
Efter moderns död går berättaren bakåt genom liv och minne, och denna kvinna växer snabbt till en mystisk gestalt vars dominans bara delvis blir begriplig. Den enda konkurrent hon har är alkoholen, den är mindre undflyende men lika dominerande för den alkoholiserade berättaren.
Flera år innan sin död skänker modern berättarjaget en dagbok, som ofta beskriver hennes livs stora plåga: en migrän som periodvis styr hennes liv in i trakter där livet nästan upphör. Hennes anfall är ett krig som hon ständigt förlorar, hon vet om det och kan ingenting göra för att hindra eller lindra. Migränen är varje gång lika segerrik och lämnar henne på botten som ett kroppsligt och själsligt vrak.
Och så börjar hon färden uppåt. På något sätt följer sonen med på denna resa ur förnedring och sjukdom, han avläser henne och avläser sig själv. Dagboken är hennes, men blir hans, en replipunkt i förhållanden, supande och livslögner.
Ofta under läsningen av "Mor om natten" tänker jag att här behövs en Freud för att mäkta med analysen, någon som kan hantera de oidipala och libidinösa tendenserna i liv och vara.
När berättaren är barn håller han ett slags skyddsavstånd till denna krävande mor. Hon väver in honom i sin sjukdom, berättar små historier, gör scener av sitt liv i stället för att leva det på vardagssätt. Den svenske poeten Hjalmar Gullbergs död är en oväntat litterär sådan scen, hur han går i döden med sin sjukdom, återberättad av modern som vore han en familjär bekantskap. Gullberg blir en frände, en lidande och medlidande vars berättelse alltid gör tjänst.
Den norska författaren Niels Fredrik Dahls språk är en poetisk hymn, en besvärjelse vars retorik får tiden att stanna upp för ett tag och som omvärver läsaren med ordens klanger och dofter. Det är nog den vackraste egocentrism jag någonsin läst, det är världen avläst från ett inre, det är jaget som världens nav. Och likaså den mest infernaliska, inre skildring av en alkoholists självbedrägeri, möjligen i konkurrens med den svenske författare P.O. Enquists.
Några gånger blir texten dock övermättad, den borrande tonen blir enerverande och alltför uppenbar. Men så tar den greppet igen och kanske är de allra starkaste sidorna i ”Mor om natten” de som handlar om den alkoholistiska argumentationens snärjande falskhet och makt. Gömda flaskor och sanningar, öppnade flaskor och uppenbara lögner. Där finns en rytmik som omöjligt går att distansera sig från som läsare. Trummorna trummar och man vaggar med.
Är det lögnerna som gör att berättaren så ogärna öppnar moderns dagbok, oviljan att riva bort konstruktionerna, se naket på verkligheten? ”Jag sitter i mörkret. Det går glödande floder i mig. Det finns ingen lösning. Jag kommer aldrig loss.”
Jagberättelse, kvinnoporträtt, utvecklingsroman, Niels Fredrik Dahls roman "Mor om natten" faller genom många genrer. Dess psykologi är nästan gastkramande, den bär det låsta rummets gåta, en ekokammare av förflutna röster och demoner. Det är en bok som ogärna lämnar sinnet sedan den tagit slut.