När Ingeborg Bachmann avled i sviterna av en eldsvåda 1973 innebar det ett alldeles för tidigt slut på ett författarskap som kommit att få omätbar betydelse för den tyskspråkiga litteraturen. Bachmanns produktion omfattar essäer, libretton, föreläsningar och inte minst två diktsviter, varav "Die gestundete Zeit" (1953) innebar hennes genombrott.
Av den omfångsrika produktionen har bara en liten del kommit ut på svenska, vilket dock är på väg att förändras. Ellerströms har under senare år ägnat Bachmann behövlig uppmärksamhet och vidgar nu utgivningen ytterligare i och med novellsamlingen "Simultan".
"Simultan" skrevs i slutet av författarens liv och består av fem särdeles bachmannska berättelser, löst sammanbundna av idén om språkets betydelse för mänskliga relationer. I centrum står kvinnor som nog inte kan kallas olyckliga, däremot vilsna bland omständigheter som inte riktigt låter sig redas ut. Det gäller den unga, utlevande Beatrix i "Problem problem" som under ett misslyckat besök på en skönhetssalong brottas med tvivel kring sina tidiga livsval; det gäller även gamla fru Jordan i berättelsen "Skällande hundar", hon som hyser en sådan respekt för sin framgångsrike son att hon upphäver alla sina egna krav på tillvaron.
Vilsenheten, i den mån den uttrycks, tycks bestå i ett slags brist på hemhörighet som introduceras i samlingens titelnovell. Berättelsen följer en simultantolk på semesterresa i Italien. Med sig har hon mr Frankel, en man som förvisso inte är skild men ligger i skilsmässa och dessutom råkar vara från Wien. Det senare är av stor betydelse: här är någon som kan ge berättaren "ett försvunnet tonfall" tillbaka, det språk hon berövats genom sitt yrke och sina resor.
Med vacker symmetri är den avslutande novellen, "Tre vägar mot sjön", ett slags fördjupning av den inledande. Historien om 50-åriga Elisabeths besök hos sin åldrade pappa i Klagenfurt ställer tydliga frågor om hemvistens innebörd, lämpligt nog inspirerad av en vandringskarta över området.
Elisabeths bror har nyligen gift sig. Själv konstaterar hon krasst att hon under 30 år inte lyckats träffa en man som betytt allt för henne – "någon som var stark och kom till henne med det mysterium hon väntat på" – eftersom han helt enkelt inte existerar.
Den uppoffrande fadern är hennes enda fasta punkt, han som till skillnad från de ständigt kringresande barnen "inte talar ett enda språk" men hanterar sin lokala dialekt med yttersta vördnad.
Elisabeth har haft många kärleksrelationer men bara en som framstår som innerlig: den med Franz Joseph Trotta, adlig och av österrikisk börd, som tar sitt liv efter parets uppbrott. Om den grundmurade fadern utgör en oföränderlig trygghet är Trotta hans motsats – tvåspråkig och således tudelad, i "ett tillstånd av upplösning, för språken hade löst upp även honom själv". Det är svårt att inte tänka på Paul Celan, Bachmanns stora kärlek. Liksom Trotta hade den judiske Celan, som tog sitt liv två år innan "Simultan" gavs ut, ett djupt ambivalent förhållande till tyskan. (Trotta har ett kreativt förslag på hur andra världskriget kunnat förhindras: man borde ha förbjudit tyskarna att tala sitt eget språk).
Avslutningsvis: Linda Östergaards översättning är strålande. I henne har Bachmann fått sitt eget svenska språk; det är bara att hoppas att hon får möjligheten att ta sig an de verk som ännu väntar på svensk översättning.