Journalisten Ninni Schulman hör till mina favoriter bland alla svenska deckarförfattare. Sedan 2010 har hon gett ut fem riktigt bra kriminalromaner med den värmländska lokalredaktören Magdalena Hansson i huvudrollen. Men nu lämnar författaren bruksorten Hagfors och ger sig ut på okända marker, nämligen i Stockholm.
”Bara du” är en psykologisk thriller utan hjälte, utan poliser, och egentligen utan så många människor. I stället får vi i växelvisa kapitel följa två personer – spärrvakten Pål och formgivaren Iris. De möts på enklast tänkbara sätt, i tunnelbanan, och snart följer en rosenskimrande kärlekssaga. Iris är trött på singellivet och söker en varm famn, Pål är änkling och efter några mörka år känner han sig redo för en ny relation.
Allt stämmer, det är dags för dem båda två, stjärnorna står i rätt läge, men…
Ett ögonblick, nu börjar ni kanske undra över namnet Schulman. Är Ninni möjligen Alex Schulmans fru, eller syster? Nej, ingetdera, hon var tidigare gift med en mer okänd bror till bröderna Alex och Calle Schulman. Hon är född 1972 och började sin bana som lokalredaktör på Värmlands folkblad i Hagfors (ungefär som sin hjälte i de tidigare böckerna).
Tillbaka till ”Bara du”. Som läsare invigs man redan från början i att något har gått fruktansvärt fel. Pål ligger på sjukhus, en olycka har skett, hans ena ben är amputerat…
Kapitlen hoppar mellan då, när kärlekssagan utvecklade sig, och nu, då Pål ligger fjättrad i sjuksängen. Och nej, det blir inte störande eller rörigt. Det är i stället ett säkert thrillergrepp, romanen är så spännande, så spännande, rakt igenom.
Och då är den totalt befriad från utdragna våldsscener och hjärnsubstans som skvätter, inga sexuella övergrepp, ruttna maktstrukturer och kriminella revolvermän förekommer.
Ni fattar. Det här är ingen modern normaldeckare med enorma överdrifter. Nej, det är en psykologisk thriller, en sådan man kan läsa utan att bli väldigt upprörd eller spyfärdig.
Däremot väldigt nyfiken. Hur långt kan besatthet leda? Någon av de två måste vara galning, kanske mördare. Men vem? Är det Pål, som är så kärleksfull och förstående att Dalai Lama verkar grym i jämförelse. Är det Iris, som verkar lite instabil. Vad hände?
Det tänker jag verkligen inte avslöja. Men det gör Ninni Schulman, tack och lov, hon smiter inte ut i ett öppet slut utan allt uppenbaras som i en klassisk deckare.
Sa jag att det är spännande?