Skvallertant eller litterär klassiker? Båda epiteten passar in på Madame de Sévigné. I sina för eftervärlden bevarade och i bokform utgivna brev rapporterar hon senaste nytt från Paris förnäma adelskretsar på ett sätt som för franska kännare ter sig som höjden av finess. I ärlighetens namn måste jag som svensk bekänna viss tveksamhet. Nog är det intressant lektyr som bjuds med stilistisk elegans. Men i längden kan det kännas en smula tjatigt.
Vem var hon då, denna litterära, av både sin tid och eftervärlden så uppburna madame? Född 1626 som Marie de Rabutin-Chantal, som gift markisinna de Sévigné. Under sin 70-åriga levnad hann hon skriva över 1 300 brev, flera av dem riktade till en älskad dotter. Hennes betydligt äldre make var en galant vivör som dog i en duell rörande en älskarinna.
Av denna brevsamling har huvuddelen bevarats i avskrifter. Ett mindre urval som omfattar 250 boksidor har översatts av Arne Melberg som också bifogar en del nyttiga kommentarer. Breven återges i kronologisk ordning, från mars 1648 till det sista från 1696 några dagar före hennes död.
För att ge ett smakprov på den mogna brevskriverskans stil kan man gå till ett brev från 1672, riktat till hennes dotter. Det återger vad hennes son, officer i franska armén, berättat om sina erfarenheter i kriget mot Tyskland:
”Jag medger att livet ger mig påtagliga sorger. Men jag känner ännu större avsmak för döden. Tanken på att döden gör slut på allt detta, gör mig olycklig och jag skulle i stället gärna företa resan i omvänd riktning. Jag har dragits in i något besvärligt, jag har ju kastats ut i livet utan att tillfrågas. Att jag måste lämna det förefaller mig obegripligt. Och hur skall jag lämna det? Var? Genom vilken dörr? När? I vilket tillstånd? Kommer jag att behöva utstå tusenvis av plågor och dö i förtvivlan? Kommer jag att få slag? Kommer jag att dö i en olyckshändelse? Hur kommer jag att ha det med Gud? Vad har jag att säga Honom? Kommer fruktan och nödvändighet göra att jag vänder mig till Honom? Kommer jag att känna annat än rädsla? Vad kan jag hoppas på? Har jag förtjänat paradiset? Har jag förtjänat helvetet? En hopplös valsituation.”
Samtidigt som denna upprepade serie av frågor speglar den skrivandes oroliga inre erbjuder den ett verkningsfullt exempel på det som med retorikens terminologi kallas ”hopning”. Ett annat slags enbart tröttande hopning är alla de personer som nämns vid namn, ofta försedda med flerledade adelstitlar. Totalt lär de uppgå till cirka 3 500.
Ett ringa fåtal av alla dessa har levt vidare på sin berömmelse. Till exempel de stora tragöderna Corneille och Racine. Av dem sätter Madame de Sévigné den förste högst medan man i dag nog hellre väljer den senare.
En nära vän och samtalspartner var Francois de La Rochefoucauld, berömd för sina maximer. Liksom Madame de Sévigné var han i grunden en fritänkare men med förståelse för det man kan kalla andlighet.
Litteraturen var den konstart som stod Madame de Sévigné närmast, men även musiken var viktig. Ett bevis är följande kommentar till en konsert under ledning av kompositören Jean-Baptiste Lully: ”I hans vackra Miserere ingick en Libera som fick alla ögon att tåras. Jag tror inte att det kan tänkas någon annan musik i himlen.”
Utväxlas det månne några brev i himlen? Det tror jag knappast.