Väpnade strider, explosioner, tortyr och avrättningar fyller sida efter sida i denna närmast apokalyptiska berättelse om ett land i krig där samtliga stridande parter är skyldiga och där krigets grymheter har satt alla humanitära känslor ur spel.
Duraid Al-Khamisis berättelse utspelar sig i ett namnlöst land, men de återkommande namnen på gamla Mesopotamien, ”landet mellan floderna” och ”civilisationens vagga” är omskrivningar för området mellan floderna Eufrat och Tigris i Irak och berättelsen handlar om flerpartskriget i Irak efter den amerikanska invasionen 2003. I romanen använder Al-Khamisi generellt omskrivningar och symboliska beteckningar på orter och städer, så som Palmernas metropol eller Fredens stad. Även de många karaktärer som befolkar romanen går endast under öknamn som Karatemästaren, Satansdyrkaren, Diktatorn, Drömtydaren och Krigsherren.
Bland de stridande parterna finns Kalifatet och Supermakten. Al-Khamisi tycks konsekvent vilja hålla berättelsen på en allegorisk nivå; den grymhet och det kaos som skildras är människans prövotid och både den bottenlösa ondskan och det obeskrivliga lidandet kan tolkas som en skildring av kriget i Syrien eller av kampen mot IS på många platser i Mellanöstern.
Romanens allegoriska karaktär understryks av dess ramberättelse där ärkeängeln Gabriel sänds ut av Gud till det krigsdrabbade landet. Vi ser det Gabriel betraktar medan han vandrar genom de ödelagda byarna och bevittnar våldet. Här finns dock en oberoende berättarröst som behåller distansen till den märkligt obarmhärtige ärkeängeln och till hans överraskande reaktioner. Liksom människan är Gabriel lynnig och ombytlig. ”Ärkeängeln fortsätter att ströva omkring i stadens mörker. Men hans sinne är tyngt. Kanske har han varit aningen orättvis”, kan det heta efter att han har snäst av en bronsstaty. Ibland gränsar scenerna, den skildrade grymheten till trots, till det absurda: ”Ärkeängeln hoppar upp och ner på taket av upphetsning. Men det hörs inga skrik. Det blir inga förkolnade kroppar, inga blödande ögon, brända ögonfransar eller smältande kroppsdelar. Alla letar efter tändstickor.”
Al-Khamisis Gabriel kan förvandlas än till en kloakråtta, än till en uggla, men kan också ta ett bloss under sitt betraktande av avrättningar, explosioner och tortyr. Han har ett observatörsuppdrag och förflyttar sig från en plats till en annan för att ständigt se det pågående kriget ur nya vinklar, något som antyder att han inte har någon given överblick över allt som händer. Berättelsen har inte heller någon huvudperson, den ägs inte av någon part, samtidigt som den fylls med en mängd övervägande negativa karaktärer, något som förstärker känslan av tillfällighet och kaos.
Efter Samar Yazbeks bok ”Hon som vandrar” (2017) tror jag mig inte kunna finna något som berör mig lika starkt, men Al-Khamisis berättarteknik imponerar. Det är som om hans roman med sina tempusväxlingar, sina inskjutna partier som inte tycks höra ihop med huvudberättelsen och sin avsaknad av huvudpersoner också är en studie i det skönlitterära berättandets möjligheter. Romanens upplösta komposition passar väl ihop med en skildring av ett samhälle som raserats av ett flerpartskrig och av människors liv i en vardag präglad av avrättningar, självmordsdåd och tortyr.
Al-Khamisi magiska realism hör hemma i många litteraturer; här kan döda själar marschera bland de levande så som de gör i Olga Tokarczuks bok ”Gammeltida och andra tider” (2006). Någonstans på vägen inställer sig dock en känsla av övermättnad. Den hopplöshet som romanen förmedlar blir helt enkelt alltför kompakt och avsaknaden av motbilder till romanens alla negativa karaktärer gör den helt enkelt alltför enformig. De många öknamnen för städer och gestalter gör samtidigt berättelsen alltför abstrakt.
I gengäld är romanens starka symbolik dess styrka; här finns motiv som återuppståndelse och frälsning, här finns även demonerna, himlen som öppnar sig och de sex ärkeänglarna som anländer för att hämta Gabriel hem till Gud. Här finns också den eviga frågan om hur ljus ska besegra mörker i en apokalyptisk slutstrid. Al-Khamisis ”Mellan floderna” är inte den starkaste bland de senaste årens romaner om de olika krigen i Mellanöstern, men med sin kombination av en skoningslös realism och starkt symbolspråk är den onekligen en av de mer originella.