"Precis som mannen är kvinnan sin kropp, men hennes kropp är någonting annat än hon själv.” Så skriver Simone de Beauvoir i sitt mastodontverk ”Det andra könet” från 1949. Det behövs knappast någon närmare presentation av denna franska filosof, författare och feminist, vars mest kända citat torde vara ”man föds inte till kvinna, man blir det”.
Att läsa ”Den brutna kvinnan” (”La Femme rompue”) är som att stiga in i ett förkroppsligande av de Beauvoirs existentialistiska filosofi. I "Det andra könet" använder hon sig av begreppen ”immanens” och ”transcendens”. Immanens är hos de Beauvoir att förbli vid det som är, en plats som har hänvisats kvinnor. Transcendens däremot är ett överskridande av jaget. Till överskridandet räknade de Beauvoir inte att föda barn, det var blott att följa det föregivna. Eller kanske beror det på att hon såg barn som egna individer och inte som en förlängning eller ett överskridande av jaget. Därom tvista.
”Den brutna kvinnan”, fint översatt till svenska av Kristoffer Leandoer, ingick när den kom ut 1967 i en trilogi med samma namn. På svenska får titeln en passande dubbel konnotation, där bruten kan vara trasig men också bruten som i utvunnen; en källa som har tömts på tillgångar. Berättelsen handlar om Monique som lever ett borgerligt liv ihop med maken Maurice som har gått från praktiserande läkare till forskare. Själv har Monique varit hemmafru under hela äktenskapet. Och Maurice nya jobb är för specialiserat för att hon ska kunna engagera sig i det. Romanen är skriven i dagboksform och Monique skriver: ”Det är betryggande med välfyllda klädhyllor där var sak är på sin rätta plats. Överflöd, trygghet… Högarna med fina näsdukar, strumpor och undertröjor gav mig en känsla av att framtiden inte kan svika mig.”
Så en natt visar det sig att Maurice har förälskat sig och inlett en relation med den yngre Noëllie som har en egen karriär som jurist. Själv har Monique satsat allt på äktenskapet och parets två döttrar, som hon oroar sig för att hon på olika sätt har kuvat genom sin uppfostran. I sin dagbok låter hon oss följa hennes alltmer desperata kamp för att vinna tillbaka Maurice.
Förnekelse blir den första instinkten. Monique försöker övertyga sig själv om att det hela är en nyck. Att Noëllie egentligen är ytlig och ingenting för hennes man. Hon följer en väninnas råd om att spela med, att låta nyhetens behag falna. Hon får höra att hon ska vara "förstående" och "på gott humör”. En uppgift som snart visar sig henne övermäktig. Och det hela tycks inte svalna hur tillåtande och överseende Monique än lyckas vara.
När Maurice kommer hem från en resa med älskarinnan verkar han inte längre lika intresserad av förhållandet och Monique får återigen upp hoppet. Tills Noëllie ringer och han direkt rusar dit. Monique skriver: ”När man slår i en sten är chocken det första man känner, smärtan kommer efteråt: jag börjar lida nu.”
Hon ser tecken där det inte finns några. Övertolkar och kräver att få veta. Förhör vänskapskretsen och barnen. Hon vill förstå vad som hände, vad som gick fel: ”Jag har inget annat än mitt förflutna. Men det innebär varken lycka eller stolthet längre; en gåta, en ångest. Jag vill slita sanningen ur honom.” Och Maurice försvinner allt längre ifrån henne. Stundtals irriterande. Stundtals hjärtskärande. Precis som sådana här historier brukar vara, både i verkligheten och i litteraturen.
Simone de Beauvoir var inte nöjd med mottagandet av "Den brutna kvinnan" och tyckte att läsarna sympatiserade för mycket med Monique, att de inte såg att hon själv bar ansvar för situationen och för sitt liv, och fortfarande hade möjlighet att förändra det. Didaktiskt? Ja. Men också medryckande och känslosamt. Budskapet tycks vara att skapa sig en självständig tillvaro, att se till att vara sig själv nog. Romanen varnar för att hamna i samma beroendefälla som Monique.
Att betrakta sig själv som ett objekt beroende av andras godkännande och godtycke skapar en klyvnad som är hämmande. Som i det inledande citatet om kvinnans kropp. Ropet tycks skalla att man ska bli ett med sin kropp och agera – alltså finnas – eftersom existensen föregår essensen hos existentialisterna: du är vad du gör.
Plötsligt får Monique den smärtsamma insikten att tiden går och att den har gått ifrån henne, hon behövs inte längre som hustru och moder. Men tiden har inte gått ifrån den här romanen, den känns fortfarande aktuell.