Finlandssvenska Mirjam Tuominens tidiga författarskap sammanföll med andra världskriget. I ångestladdat allvar ligger det inte långt efter Pär Lagerkvists. Men där han höll sig till knapphetens uttryck, blommar hon ut i känsloladdad förtvivlan. Hon rasar mot människans grymhet och slåss mot den Gud som pressar den skuldtyngda människan att tigga förlåtelse i stället för att ge henne svar på frågan ”varför”.
Det kan bli salvelsefullt och själfullt till det outhärdligas gräns, men hennes helhjärtade engagemang tvivlar man inte en sekund på. Barnen, de utstötta, dårarna, de sjuka, de övergivna, hos dem vilar hennes hjärta.
80 år har gått sedan 25-åriga Mirjam Tuominen 1938 debuterade med novellsamlingen ”Tidig tvekan”. Den följdes av ytterligare fyra, av vilka den sista, ”Kris”, kom 1946. Sedan övergick hon huvudsakligen till lyrik. Litteraturforskaren Daniel Pedersen betonar i sitt förord hur svårt det varit att få tag i novellerna. Men nu finns de där, samlade i två volymer.
Prosaisten Tuominens verk har framhävts som unikt i svenskspråkig litteratur. Nu slås man av osmält tankegods och sjukt, nästan jolmigt grävande i sjukdom och död. Exalterat överfaller Tuominen sina ämnen, ibland snubblande på melodramens rand.
Likväl fångas man. Berättelserna lever av det fruktansvärda allvar med vilket Tuominen närmar sig människorna. Hånet, kylan och grymheten är det hon nagelfäster. När skökan Veronica, havande med det barn hennes far och hallick placerat i hennes sköte, kastar sig över ett kafébord i förtvivlad gråt i novellen ”Gideons ensamhet” gråter hon över rumänska judebarn som tyskarna gasat ihjäl. Kriget finns överallt i dessa skälvande texter, där paradisets evighet framställs lika skrämmande som döden på jorden.
Daniel Pedersen har rätt, när han i förordet påpekar Tuominens släktskap med Selma Lagerlöf och Birgitta Trotzig. Tuominen delar deras nakna sorg över sakernas tillstånd i världen. Formen däremot skiljer sig himmelsvitt.
Mirjam Tuominens pappa dog när hon var sju. Temat flickor som tidigt mist sina fäder används redan i debutsamlingens första novell ”Irina”.
Texten handlar om Irina, vars liv förändrades när fadern dog. Nu är hon elva år och slåss på sjukhus för sitt liv, men vill egentligen utplånas. Hon planerar att fråga mamma om hon ska dö, men möjligheten går henne ur händerna när mamman undrar vad hon ligger och tänker på.
Irina fasar för att komma hem till mörka skräckfyllda nätter och jumpan i skolan där hon omöjligt kan lära sig att gå i takt. Men så kommer en skolkamrat på besök och berättar att Irina ska direkt till landet om… när hon blir frisk. Enbart tanken på sommar och ljus utan mörkerskräck gör något med elvaåringen.
En av samlingarnas friskaste noveller är ”De borttappade sedlarna”. Sjuåriga Magdalena råkar vakna mitt under föräldrarnas samlag och tror att pappan gör mamman illa. Med konstig röst ger han henne två sedlar. Nästa dag springer hon iväg för att köpa något, helt övertygad om att världen gått i kras. Sedlarna, som egentligen bränner henne, lyckas hon bli av med genom att låta vinden ta dem. Fullkomligt överrumplad inser hon sedan att mamma är precis som vanligt och pappan sitter där och prasslar med sin tidning som om ingenting hänt.
Då låter Tuominen ungen hantera det skrämmande på sitt sätt, så att världen kan förbli trygg. Barnet bestämmer helt enkelt att det är inom henne ondskan finns för att hon har sagt till Gud att han inte finns. Och med ett ”förlåt” trollar hon tillbaka sin lugna, goda yttre värld.
Sagomotiv, svek, människovärlden sedd genom en hunds ögon och en festprisse vars förstörda organ tvingar honom till ett helt nytt liv finns bland det man möter hos Tuominen. I novellen om den sistnämnde finns sting av tidigare osedd vass ironi, som bland annat drabbar swing- och jazzandet.
Stramast, och kanske därför bäst är den tvådelade novellen ”Ny gryning” om en liten flicka som svek sin döende far och längre fram i livet betalade med själslig ohälsa. Den innehåller intressanta skisser av två släkter, avsnitt om att mista ett barn, och om hur oförlöst erotik kan snöpa ett förhållande.
Trots känslosvall och själfullhet i överkant hos Tuominens noveller är det en ynnest att få läsa dem. De rör hela tiden vid väsentligheter som vår skyldighet att ge utrymme åt det olika och att bjuda ondskan motstånd vare sig den yppar sig i hån eller våldsdåd.