Kjell Espmarks nya diktsamling "Kvällens frihet" inleds med ett kort förord där författaren bekänner sig till den så kallade "spätstil", först praktiserad av den åldrande Beethoven. Omkring hundra år efter dennes död lanserade musikfilosofen Adorno vad han menade vara en litterär parallell till den "sena" stilen.
Egentligen är hela idén misslyckad. Spätstil bygger på brott mot givna former, till exempel sonatformen som användes i ett otal kompositioner inom den klassiska musiken. Motsvarande litterära former är närmast att finna inom metriken och retoriken, där upproret tog sig uttryck i modernismens revolution. Men den är ett ungdomligt snarare än åldersbestämt fenomen.
Espmark klarar sig dessbättre utan abstrakta teorier. "Sent" i hans sista diktsamling gäller sakinnehållet samt vissa språkliga friheter som han tidigare har undvikit. Till exempel frasen "I helvete heller!".
Folk väntar sig en seren dialekt,
ord från den aftonsvala höjd
där världen kan överblickas
och själva rymden andas försoning.
I helvete heller!
Inget i stilen pekar mot något "sent". Det sena ligger i innehållet, det vill säga en gammal mans ord. Försöken att tillämpa musikteoretiska begrepp på språkets ord blir oundvikligen krystade. Som i dikten om Béla Bartók som på äldre dagar "hör kvartstoner krafsa sig upp ur gatan".
Bland de svenskspråkiga poeter som har diktat i "sen" stil skymtar i boken Edith Södergran, död vid unga år men hemmastadd i "landet som icke är", Gunnar Ekelöf som vid unga år debuterade med diktsamlingen "Sent på jorden", och Verner von Heidenstam som talar om att vara ihågkommen ännu tusen år efter sin död.
Sedan decennier rotad i traditionell svensk poesi visar Espmark i "Kvällens frihet" övertygande prov på en förnyad begåvning som poet. Greppet att låta kända, i diktens text inte namngivna poeter tala utifrån sin sena erfarenhet, ibland på dödens tröskel, visar sig fruktbart. Så här kan det låta:
Vem är det som minns i mig?
Tycks också ha varit med om ett under.
Det måste ha varit en sensommarkväll,
för sent för fågelsång.
Ändå en fågel, namnet är borta,
sjöng så vackert att man hejdade sig på stigen
och rodnade.
Det glödde i fnaset på tallarnas stammar
och lingonriset var purpurrött.
Sommarkväll och solnedgång är ämnet för en lång rad utmärkta svenska dikter. Att som Espmark nu gör pröva några nya poetiska grepp må vara hänt. Men inte måste man på så gamla dar som hans bekymra sig om modeflugor.