Den ryska journalisten Masha Gessens nya bok leder tankarna till en stor rysk roman.
I den traditionen börjar den med en personförteckning, vilket är bra. Den kunde faktiskt ha varit mer utförlig.
Jag måste bläddra tillbaka många gånger innan namnen och släktförhållandena har satt sig något så när.
Till omfånget är den nästan i Dostojevskij-klass, med sina dryga fem hundra sidor. Men så är också Masha Gessens ambitioner väldiga.
Med utgångspunkt i sju olika personer tecknar hon en både bred och djuplodande bild av de senaste decenniernas utveckling i Ryssland.
Fyra av hennes personer är födda på 1980-talet, det vill säga under epoken Sovjetunionen. Under deras tidiga år kom Gorbatjov till makten och inledde det töväder som i förlängningen innebar inte bara östblockets fall utan också att själva Sovjetunionen upphörde att existera.
Den följande, delvis turbulenta, perioden med Boris Jeltsin leder så småningom fram till att den då närmast okände Vladimir Plutin tar över makten, 1999.
Sedan dess har han i praktiken inte lämnat den alls, utan tvärtom i hög grad stärkt sin position.
Som ett slags dyster slutpunkt för Masha Gessens berättelse framstår mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov 2015.
Denna flagranta attack mot det kvarvarande Putin-motståndet bekräftar Gessens grundtes att Ryssland har gått många steg tillbaka efter perioden med en till synes spirande demokrati. Med visst avstånd till 1980-talets händelser framför hon en tanke om att det som såg ut som framsteg i själva verket var en del av cyklisk utveckling där något ökad frihet följs av hårdare förtryck.
Och så vidare i en återkommande rörelse där ingenting egentligen förändras.
Den kanske allra intressantaste aspekten närmar hon sig med hjälp av sociologen Lev Gudkov.
Det sovjetiska samhället hade inte någon chans att förstå sig självt, skriver Gessen. Det fanns varken någon fri samhällsforskning eller ett öppet meningsutbyte. Men Gudkov får chansen att genom enkätundersökningar ringa in vad som karaktäriserar människorna i Ryssland.
Gudkovs tes är att ”Homo sovjeticus” är av en utdöende typ, och att med den kommer också systemet att falla.
Men det visar sig inte stämma, utan ganska snart efter en period som tycks vara psykologiskt öppnande faller människor in i ett förhållningssätt präglat av nostalgi, längtan efter auktoriteter och starka ledare.
Stalin och Putin toppar listor över mest framstående personer.
I Putins fall är det till och med så att det som fördöms hårdast med ett västligt, liberalt synsätt ofta är just det som mest stärker hans position i hemlandet.
Agerandet i Ukraina är ett tydligt exempel.
Om Sovjetunionens förtryck av medborgarna förknippas med ett kolossalt system för övervakning är det någonting mer komplicerat som blir det mest oroande med Gessens skildring. Den statliga repressionen är naturligtvis massiv, men här finns också en anpassning till ett visst tänkesätt där staten och individen samspelar.
Apropå ryska romaner går tanken också här till Dostojevskij och hans idé om att människan inte förmår bära sin frihet. Det ser så ut, och inte bara i Ryssland, dessvärre.
Gessen skriver utförligt och starkt om den stora intoleransen mot homosexuella. Här finns en uppenbar koppling mellan statliga kampanjer (förtäckta som jakt på pedofiler) och våldsdåd på gatorna.
I en tid där politiska ledares hets mot grupper av människor blir allt mer skamlöst öppen är det djupt obehaglig läsning.
En av de sju huvudpersonerna träffar aldrig Masha Gessen, nämligen filosofen Aleksandr Dugin, vars stjärna har stigit i takt med att folkets frihet har krympt.
Hans idéer tycks stå i god överensstämmelse med många av Putins. Som att Ryssland är radikalt skilt från de västliga, liberala demokratierna och att något sådant som universella mänskliga rättigheter inte existerar.
Med andra ord finns här en rad tankar och skeenden som är skrämmande att ta del av, men därmed också i högsta grad värda att försöka förstå.
Där ger oss Masha Gessen någonting viktigt, och det finns många goda skäl att läsa hennes bok.
Sedan hackar skildringen en del.
Man kunde önskat en större förmåga att knyta ihop ett omfattande stoff till en sömlös helhet i ett mer språkligt njutbart utförande.