När Fatemeh Khavari kommer till Sverige med mamma och syskon som en del av den stora flyktingströmmen 2015, är det inte mycket som talar för att hon inom ett par år ska fungera som ledare för en landsomfattande rörelse för unga ensamkommande afghaner – Ung i Sverige. Hon är flicka, hon bär slöja, hon är hazar – och bara femton år gammal. Född i Teheran av afghanska föräldrar har hon inget land hon kan kalla sitt eget. I förordet till "Jag stannar till slutet" gestaltas mycket starkt vad detta innebär: ”När jag går på Stockholms gator … känns det som om jag går genom någon annans vardagsrum. Jag borde inte vara här, jag borde vara i mitt eget vardagsrum. Men jag vet inte var det rummet finns."
Ung i Sverige-rörelsen börjar med en ganska gles skara afghanska ungdomar som sätter sig ner på Mynttorget i Stockholm och vägrar gå därifrån. Det är Fatemeh som får dem att orka, att än en gång ta strid för sin rätt till ett liv i fred och frihet.
En dag kommer nazisterna och skanderar unisont: "Ut med packet!" Fatemeh möter dem. Men efteråt bryter hon, som knappast varken ätit eller sovit på flera dagar, ihop. Någon filmar och lägger ut på nätet. Nästa dag ansluter fler än tusen personer, därav många svenskar. Så småningom börjar en och annan politiker också dyka upp, press, Tv, radio… Överallt och alltid tycks Fatemeh vara närvarande; som talesperson, som tolk, som ansikte utåt. Men Migrationsverkets chef Mikael Ribbenvik kommer inte, trots ungdomarnas inbjudan och uttryckliga önskan. Trots mängder av vittnesmål om det dödliga våldet i Afghanistan fortsätter Migrationsverket hävda att det finns säkra områden – och utvisningarna fortsätter.
Manifestationen i Stockholm kommer att vara i nästan två månader. Medan den pågår kommer Fatemeh gradvis att bli medveten om och även solidarisera sig med andra utsatta grupper i Sverige; fattigpensionärer, funktionshindrade, människor i glesbygd som kämpar för att bevara sjukvård och service. Hon börjar lära sig om politik, demokrati och jämställdhet.
I ”Jag stannar till slutet” framträder bilden av en (bråd)mogen, hängiven och modig tonårstjej som aldrig backar från att ta på sig ansvar. Men också av ett land där medmänskligheten är granne med likgiltigheten. Det är både gripande, intressant och skrämmande.
När någon anlitar en spökskrivare – i Fatemehs fall ETC-journalisten Annie Hellquist – är det alltid svårt att veta vad som är huvudpersonens egna ord och vad som så att säga är lagt i hens mun. En annan svårighet är att avgöra på vilken nivå man ska lägga sina förväntningar. Det är självklart inte motiverat att vänta sig ett litterärt storverk av en bok som denna – dess ärende är ett helt annat. Ändå tycker jag nog att det vore ett rimligt önskemål med lite mindre spretighet, lite färre språkliga fel, lite mindre beskrivningar och mer gestaltning.
Här och var är jag ändå alldeles säker på att det är Fatemehs egen röst jag hör, hennes mogenhet och hennes ungdom: ”Jag vill bli en flodvåg av de lidandes röster. Men till att börja med ska jag gå ut gymnasiet.”
Vad ska det bli av en flicka som Fatemeh, så rikt begåvad och med ett så stort hjärta? Ska hon bli statsminister, som någon i boken skämtsamt föreslår? Kanske inte. Men jag önskar innerligt att hon ska fortsätta orka, inte stånga pannan blodig mot den svenska byråkratin utan hålla hårt fast i sin kämpaglöd och sin tro på möjligheten att förändra världen.