Låt mig ta det från början. Det här är en oerhört hajpad ungdomsroman, men här finns varken trollskolor eller andra övernaturligheter. Nej, den här historien känns bara allt för verklig.
Författaren Angie Thomas tar oss med till rasismens USA, till den svarta förorten där 16-åriga Starr växer upp.
Hon är en huvudperson att älska; kvick, drastisk, förnumstig på rättrådigt tonårsvis, flamsig och på samma gång ständigt tänkande.
Hon lever ett splittrat liv med en fot i sin fattiga förort och en annan i fina privatskolan där hon är en av två svarta elever. En svart-vit värld. I skolan måste hon tänka på hur hon pratar och för guds skull inte vara ”den arga svarta tjejen”, i hemkvarteren måste hon tona ned sin duktighet.
Mamma är sjuksköterska, pappa avhoppad kriminell som nu driver hoodens matbutik. Halvbrorsans styvfar är våldsam gängledare och runt hörnet regerar knarklangarna. Starrs charmiga familj gnabbas och lever allt vad de orkar, och de får mig att tänka på idéhistorikern Ronny Ambjörnssons begrepp ”duktiga arbetare”. Alltså underklass som genom skötsamhet och utbildning tar sig uppåt.
Starrs två världar kolliderar när barndomsvännen Khalil blir ihjälskjuten av en vit polis. Khalil är obeväpnad, oskyldigt körande sin bil, även om han vid andra tillfällen börjat lockas att jobba där jobben finns, i knarkmaffian. I passagerarsätet sitter Starr.
Man känner igen scenariot bara allt för väl från nyhetsrapporteringen och ”Black lifes matter”-rörelsen. Men nu är det berättat från andra sidan, från en som var med. Som såg att Khalil hade en hårborste i handen, inte en pistol. Som vet att de körde hem från ett tonårsparty, inte från ett inbrott.
Man ser det komma, man känner polisens förutfattade meningar om (och kanske rädsla för) svarta unga killar. Och man blir förbannad bara man läser det.
Men det är inte nog, inte alls nog. Det är bara upptakten. Nu följer det verkliga dramat – ska Starr vittna? Ska hon gå ut offentligt? Trots att både hon och familjen utsätts för dödshot.
På vägen får vi följa Starr när hon hanterar allt från skolkompisens smygrasistskämt till de våldsamma upploppen när polisen inte åtalas, trots Starrs klara vittnesmål.
Angie Thomas spännande och roliga (ja, faktiskt!) 450-sidorsdrama är också en utvecklingsroman. Starr går från tonåring till ung aktivist, en som vågar stå upp för rättvisa, trots att det verkligen kostar. Och jag som läsare känner det som om jag genomgår en motsvarande utveckling, så gammal jag är.
Invändningen då?
Ja, det är som sagt en ungdomsroman, och jag är inte ung. Kanske måste den vita pojkvännen vara allt igenom hygglig, kanske måste mamman vara en klok och varm drömmamma.
Det finns nåt vagt präktigt över berättelsen, Starr är så överväldigande duktig och smart. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Kanske är det något med språket, eller den svenska översättningen. Att amerikanska slanguttryck behållits i original är bara bra, men en hel del vanliga meningar känns direktöversatta, snarare än tolkade till svenska. Pratar unga verkligen sådär stolpigt, tänker jag.
Men i stort – fantastiskt. Flera har redan kallat ”The hate u give” en blivande klassiker.
För mig skulle den i så fall bo jämsides med Harper Lees ”To kill a mockingbird”. Njaee… och då tänker jag på det rent litterära flytet.
Men budskapet som hämtats från rapparen Tupacs ”Thug Life”, the hate you give little infants fucks everybody, kunde inte varit tydligare och mer väsentligt. Barn som kläms ner och inte ges chansen ger igen!
Eller som Starrs pappa säger: ”Amerikas företag kommer inte med några jobb till våra områden, och de anställer oss inte gärna. Och shit, även om man har gått ut high school så är så många av skolorna i våra områden så dåliga att man inte är förberedd på det som kommer sen”.
Så var finns försörjningen för den som får dålig skola och inget jobb – jo i mångmiljardindustrin knark.
Starrs pappa sammanfattar: ”Det är hatet de ger oss baby, ett system designat emot oss. Det är Thug Life.”
Jag märker nu efter att den sista skälvande sidan är slut och jag redan gått vidare till nya böcker och berättelser att Starr och hennes värld och kamp lever i mig.
Ett av litteraturens stora, stora värden är att man får kliva in i andra världar än sin egen, och kanske förstå dem något bättre.
Det får man verkligen i ”The hate u give”. Kanske är Harper Lee inte så långt borta ändå.