En dagbok är i sin mest grundläggande definition en bok där en person beskriver dagliga händelser och tankar. Det finns ingen tillförlitlig statistisk över hur många dagboksskrivare det för närvarade finns i vårt avlånga land. Jag misstänker dock att dagboksskrivandet är på stadigt neråtgående sedan svenskarna började leva sina liv på sociala medier.
Det mer vardagliga dagboksskrivandet som gemene man en gång i tiden sysslade med har i mångt och mycket ersatts av tweets, statusuppdateringar, inlägg och så vidare. Våra dagar dokumenteras nu för tiden kontinuerligt under dagens lopp i form av text och bild. Det mesta talar för att dagboken som sådan inom en snar framtid är reducerad till en litterär form.
”Igår målade jag en stubbe” påstår sig vara en fragmentarisk "äkta" dagbok, sammanställd utifrån serietecknaren Gunnar Lundkvists många brev till vännen och poeten Per Engström. Lundkvist har aldrig haft någon dator och Engström tycker inte om att prata i telefon, därav denna brevkorrespondens som har pågått i närmare tjugo år. Den som inte har den blekaste aning om vem Gunnar Lundkvist eller hans deppiga seriekatt Klas Katt är för några bör bums titta på dokumentären "Serietecknarna" (SVT Play), där den ständigt svartklädde Lundkvist är en av flera framstående svenska serietecknare som porträtteras.
Man kan se "Igår målade jag en stubbe" som en fristående uppföljare till serietecknaren Nina Hemmingssons och Gunnar Lundkvists bok ”Min kompis Gunnar” (2016), i vilken Nina Hemmingsson sammanställde brev hon fått från Lundkvist till en bok med dagboksliknande kortprosa.
Det mesta i den nya boken känns igen från föregångaren. Lundkvist dricker svart kaffe, ser på film, tar sig en whiskey eller två, dricker svart kaffe, tecknar, dricker svart kaffe, ser på film, tar sig en whiskey eller två och så vidare. Som tur är händer det även att Lundkvist, som en gång i tiden debuterade som purung poet, briljerar i nyenkla men ändå högpoetiska sentenser om livets skönhet. ”Det var fint att gå ut och lysa på alla blöta eklöv som låg på marken", skriver han. "Det var fint att gå en liten bit på vägen i mörkret.”
Gunnar Lundkvists fårordiga vardagsrapporter, självutsagor och observationer från det stillastående livet som kultförklarad serietecknare är roliga och sorgsna på samma gång. Han lyckas vara komisk och tragisk utan märkbar ansträngning.
Skriver han inte från Södermalm i Stockholm så skriver han från sitt hus på landet utanför Flen där hans enda sällskap för det mesta är katten Koftan. Jag tänker ibland på författaren Barbro Lindgrens oemotståndliga tankeböcker om livet på Öland tillsammans med hunden Mimmi när jag läser Lundkvists bok. Det kom för övrigt en ny för lite sen, "Jag är som en lövsalsfågel", där Lindgren trivselgrubblar över tillvaron. Lundkvist är dock stämd i en lägre tonart än Lindgren.
Det jag vill säga är att jag tycker om den här mystiska lilla boken. Jag har dock svårt att få syn på människan Gunnar Lundkvist i hans sorglustiga parodi över det egna livet. Jag ser honom då och då skymta bakom hans fasad som källarmänniska, men bara för att återigen förlora honom ur sikte. Många gånger känns det som om det är Lundkvists seriefigur Klas Katt som för ordet. Fast det är väl som med Gustave Flaubert och hans antihjälte Emma Bovary – Klas Katt, det är Gunnar Lundkvist.