I vår är författaren Jenny Jägerfeld dubbelt aktuell. Nyligen utkom hennes ”Comedy queen”, en kapitelbok som handlar om något så ovanligt, för just barnböcker, som självmord. Och nu är det alltså dags för romanen, med den märkliga titeln, ”Blixtra, spraka, blända”. Hennes åttonde bok sedan debuten ”Hål i huvudet” 2006.
”Blixtra, spraka, blända” vänder sig, liksom Jägerfelds tidigare romaner, främst till den målgrupp som man brukar kalla unga vuxna, i såväl tilltal som tematik av vuxenblivande och krångliga föräldrarelationer. Bland annat. För det är långt ifrån allt som denna tegelstensroman på dryga 500 sidor rymmer.
Men låt oss ta det hela från början. Underbarnet Penny Löwe har skrivkramp efter att ha slagit världen med häpnad – inte minst sin familj – efter en dundersuccé till debutroman. En debut som gett henne såväl Augustpris som kändisstatus men också ett minst sagt dekadent liv i kultureliten – fram till att Penny ”råkar” ligga med en gift akademiledamot. (Så lägligt och rätt i tiden!)
Skandalen är ett faktum. Som om detta inte vore nog beskriver en journalist Penny som en ”tombola full av verbala handgranater”, vilket till viss del också skulle kunna karaktärisera denna trestegsraket till roman, vars intrikata berättelse slutligen avfyras i en sorts metalitteratur.
För Penny har dessvärre inte bara bristande impulskontroll, hon saknar även all form av moral, inte minst i fråga om arbete, vilket naturligtvis inte skapar någon ny bästsäljare. Om man inte har en Lola, det vill säga ett galet och minst sagt gränslöst internetfenomen, som tar Penny bortom alla tänkbara fysiska, psykiska, och inte minst, moraliska gränser. Hon blir Pennys musa. På flera sätt.
Det är här som romanen verkligen blir intressant, inte minst ur moraliskt hänseende. För Jenny Jägerfelds berättelse rör sig kring skapandeprocesser och litterära frågeställningar som vad som kan anses vara rätt och fel, eller så kallat äkta. Och till priset av vad, för vad får egentligen skrivandet kosta? Ens trovärdighet? Allt det som inte är skrivande? Eller är skrivandet kanske till och med ett substitut för liv?
Jenny Jägerfeld skriver oerhört träffsäkert och drivet, även om det är tunga ämnen som hon behandlar, vilket gör att man aldrig får tråkigt under läsningen. Men jag kan ändå tycka att psykologen i Jägerfeld (det är hennes profession) ibland tar över då berättelsen tenderar att bli allt för analyserande. Till viss del förtar också rappheten och det rent duracellkaninaktiga tempot själva essensen, den slinker liksom ut mellan fingrarna.
På samma sätt är det med Pennys lycka. Som de flesta nog redan förstår så blir den inte särskilt långvarig. Den kvarts miljon kronor som Penny får i förskott för sin nya roman knarkar och shoppar hon bort i en fart av ljusets hastighet och det trygga svenssonlivet som Penny flyr in i tillsammans med den betydligt äldre Nick, smiter hon lika fort ifrån. Den till synes enkla vägen blir som alla vet inte den lättaste.
Stackars Penny vrider sig som en mask undan plågan, för trots att hon skapar ett eget tolvstegsprogram som hon kallar ”Anonyma amoraliska hedonister” för att bättra sig, blir det moraliska haveriet totalt. Vare sig livet eller skrivandet lyckas Penny få i balans trots att lyckan finns där inom räckhåll. Så nära, så nära. Och ändå som ett blixtrande, sprakande och bländande irrbloss.