Carolina Setterwall fann sin sambo död i sängen när deras baby var åtta månader. Hon har satt ord på det i intervjuer och på annat sätt. Nu skriver hon om det i boken ”Låt oss hoppas på det bästa”, som både är en skakande berättelse om ett öde och en avslöjande skildring av den värld våra barn föds in i.
Är det en roman eller en verklighetsbeskrivning? Ja, det är inte gott att veta. Men eftersom boken presenteras som Carolina Setterwalls litterära debut förutsätter jag att den måste behandlas som fiction. Roman alltså!
Det är en av många trista kvällar för bokens Carolina och hennes sambo Aksel. De har ätit blodpudding och lingonsylt och han har stoppat i sig ett par kola. Nu ska han som alla andra kvällar jobba vid datorn och hon stänger som vanligt in sig i sovrummet med den oavbrutet ammande och nattvrålande babyn Ivan. Nästa morgon ligger Aksel död i sängen. Därmed ställs Carolinas värld på ända.
Långt tidigare har den börjat vittra sönder. Hennes irritation och utmattning är en av anledningarna. Hade deras förhållande över huvud taget hållit om Aksel fortsatt leva? Det frågar Carolina sig.
Det samtal hon för med sig själv är förtvivlat och svidande uppriktigt. Hon anklagar sig för att ha drivit på sin sambo, försökt förändra honom, ryckt åt sig alla initiativ och hetsat honom in i döden.
Så kommer den dag då hon inser att hon förvandlat minne till berättelse genom att om och om igen och till sist med samma ord upprepa vad som skett.
Rakt på sak beskrivs småbarnsmamman Carolina, fastlåst i en situation som är henne övermäktig. I korta avsnitt växlar författaren mellan återblickar på det som hände innan Aksel låg där och var död och det som sedan hände.
Vänner och släktingar bär Carolina genom tragedin. Hennes styvmor, som själv blev änka med en liten baby, hör till dem som stöttar.
Men tiden går och de ensamma helgerna kommer, då Carolina börjar misstänka att världen kanske tröttnat på henne och Ivan.
Tillvarons röda tråd, det är vad hon kallar Ivan och hon bär honom som en sköld för att överleva. Samtidigt tynger han på hennes vuxenliv, det som nutidsmänniskan i vår kulturkrets tar för givet ska fortsätta som vanligt också för småbarnsföräldrar.
Boken slutar när Carolina inlett ett nytt förhållande med en man som liksom hon blev ensam med ett litet barn. Också denna relation är hon på väg att fräta sönder. Hon har med andra ord inte lärt sig någonting. Krisen kulminerar när hon aborterar det barn mannen vill ha.
Carolina Setterwalls porträtt av Carolina är bitande vasst. Att följa dennas öde engagerar. Men sin verkliga tyngd får ”Låt oss hoppas på det bästa” av det faktum att den brutalt och utan omsvep tvingar läsaren att fundera över företeelser i vår tid. Så som det eviga knappandet på datorer och mobiler för att inbjuda världen i vår privata sfär och det ständiga rännandet hos psykologer – Carolina störtar dit i alla faser av sitt liv. Även rådfrågandet av bokexpertis när det krisar i stället för att lita till eget omdöme och förnuft tvingas läsaren fundera över.
Setterwalls unga par är tidstypiskt. Carolina och Aksel saknar förmågan att vila i sig själva eller varandra. De har ständigt en ny resa på gång. Och hyr de en sommarstuga två korta veckor är ett pärlband av besök inbokade, som om de inte stod ut med tvåsamheten.
Boken tar också upp det moderna frihetsbegreppet. Kommer jag någonsin att känna mig fri igen, undrar småbarnsmamman Carolina och radar upp standardförsvaret för att lämna Ivan på förskolan, där nästan alla svenska blöjbarn hamnar. De flesta så tidigt att de saknar fungerande språk.
Carolinas skrämmande motivering lyder: ”Jag behöver lära mig att vara ifrån Ivan och han behöver lära sig att världen inte går under utan mig.”
Bäst gillar jag den här boken för att den trots sitt tragiska ämne inte förfaller till skönmålningar, utan stramt visar fram hur vanliga människor utan änglavingar knagglar på. De är fast i de mallar som är slaggprodukten av folkhemsidé och ungdomsrevolt och kvinnokamp.
Det innebär det konstiga att småbarn blir inhysta på institution medan föräldrarna jobbar ihjäl sig för att ha råd att leva. Carolinas Ivan får reagera med att månad efter månad gallskrika när mamma går. Ivans skrik berör lika starkt som den blint slående döden.