Från studentsången och in i medelåldern får läsaren följa berättarjaget Cecilia, tydligt identifierat som författaren själv. Historien tar sin början i det tidiga svenska nittiotalet, när gymnasieklassen ska splittras och alla ska flytta – till Paris, Nice, Marseille, Umeå, Madrid, San Fransisco och så vidare.
Cecilia själv beger sig, nittonårig, till Wien för att jobba som au pair och plugga tyska. Lärare på språkkursen är den elva år äldre Walter, mörk, vacker, och tämligen elak. Cecilia blir blixtförälskad, och efter kursens slut börjar de två träffas då och då, sporadiskt och utan att inleda någon allvarlig relation. Det blir några telefonsamtal, några cafébesök, någon enstaka natt tillsammans.
Rent konkret händer inte så mycket mellan Cecilia och Walter. Kärleken blir varken besvarad eller förlöst. Cecilia går vidare till flera – ganska många, faktiskt – relationer. Men minnet av Walter bär hon med sig genom åren. Kanske är det rent av så att det därefter alltid är honom hon söker återfinna.
Här, i att gestalta hur en intensiv obesvarad tonårsförälskelse faktiskt kan bli något som sätter sitt märke på en människa för lång tid framåt, ligger berättelsens, som jag ser det, största potential; skildringen av den förödande kraften hos det som aldrig blev. Dessvärre förvaltar Cecilia Hansson inte denna potential på bästa sätt, utan den går i mångt och mycket förlorad i bokens fragmentariska och splittrade form. Korta stycken om livet i Wien, ibland bara två-tre rader, varvas med lite längre, berättande avsnitt i nutid. Det är kargt, ordknappt; språklig minimalism skulle man kunna säga.
Problemet är att Hanssons språk oftast inte förmår leva upp till de förväntningar som formen lockar med. Ett stycke lyder till exempel: ”Kom med till kyrkan, säger Linda på rasten. Det är så skönt att prata av sig.” Och jag tänker: Jaha? Var det allt? Men sedan, här och var, glimmar språket till och blir vad jag skulle önska att det var hela tiden: pregnant, utmejslat, lyriskt. Som här, i bilden av en badande väninna: ”Hennes läppar: allt blåare, omsluten av Östersjön.”
Cecilia hinner avverka flera familjer under sin tid i Wien. Familjerna är konstiga. Barnen hon ska passa är besvärliga och synen på barnuppfostran är en helt annan än den i Sverige. Så förväntar sig exempelvis föräldrarna i den första familjen, Günther och Grete, att Cecilia ska straffa deras tre barn genom inlåsning i ett mörkt källarrum.
Berättelsen är full av blinkningar till den bereste och kulturellt bevandrade läsaren – och av namedropping. Kafka, Kieslowski, Duras och Nietzsche är bara några namn som seglar förbi. Filmaren Michael Haneke citeras: ”Det är bara genom fragment man kan visa sanningen.” Men vilken ”sanning” är det egentligen som författaren vill visa? Jag måste erkänna att jag inte blir riktigt klar över det.
”Au pair” balanserar på den fina gränsen mellan personligt och privat. Även om den i mitt tycke lite för ofta trampar ner på fel sida så inger dess mod en viss respekt. Den vindlar sig fram i tid och rum och det är inte alltid helt enkelt att veta var man som läsare egentligen befinner sig. Men berättelsen har en intressant kärna som alltså handlar om hur vissa skeenden i livet, särskilt i ungdomen, för vissa människor kan bli vad Hansson kallar en konstnärlig urscen. ”Som de kommer tillbaka till, eller som allting uppstår ur? Och hur kommer man vidare?” Ja, säg det.