Vår tids Charles Darwin. I den rollen vill Oxfordprofessorn Richard Dawkins gärna bli sedd – och hyllad. Liksom Darwins ”Arternas uppkomst genom naturligt urval” (1858) revolutionerade uppfattningen om den biologiska evolutionen, så vill Dawkins, och många med honom, se hans bok ”Den själviska genen” (1976) som epokgörande. ”Jag är djärv nog att våga hoppas att den . . . ingår bland dem som förändrat det kulturella landskapet”. Ingen falsk blygsamhet där. Citatet är hämtat ur inledningen till den nyligen publicerade andra delen av Dawkins självbiografi som har titeln ”Kampen mot illusionerna”.
De illusioner som avses gäller Gud, religion i allmänhet och den kristna kyrkan i synnerhet samt allt vad teologi heter. Tio år tidigare gav han ut boken ”Illusionen om Gud” och den blev liksom ”Den själviska genen” en försäljningsmässig dundersuccé.
Född 1941 hade författaren hunnit bli 66 år och var redan vida känd som ateist. Tack vare de feta förlagshonoraren kunde han valt att – liksom före honom Darwin – leva den ekonomiskt oberonde gentlemannens bekymmerslösa liv; desto mera som han i motsats till Darwin har begåvats med god hälsa. Men som självbiografin visar har han fortsatt att fara jorden kring som deltagare i lärda symposier eller som hedersgäst vid någon bankett.
Någon biografi är det dock inte tal om i den nya boken. Kronologisk levnadsteckning har ersatts med en rad tematiska avsnitt, bland annat ”Konferenssägner”, ”Julföreläsningar”, ”TV-produktioner” och ”Debatter och möten”. Det är alltsammans sådant som hör till en internationellt berömd vetenskapsmans vardag. Dawkins har ett ledigt sätt att framträda offentligt. Det kunde vi svenska TV-tittare konstatera för en tid sedan då han var gäst i ett kändisprogram lett av journalisten Fredrik Skavlan.
Prata offentligt är en sak, skriva en helt annan. Tyvärr präglar pratighet stora delar av Dawkins nu aktuella bok. De omkring 500 boksidorna kunde med fördel ha skurits ner till hälften. Så kunde man till exempel utan saknad vara av med den detaljerade redogörelsen för tjänstehierarkin vid ett Oxfordcollege. Det man söker – och finner här och där – är sådant som rör det han är känd för, på senare år den närmast fanatiska ateismen som alltsedan boken ”Illusionen om Gud” präglat hans offentliga image.
Långa stycken kan man inte annat än bejaka hans ”kamp mot illusionerna”, nämligen den mot religiös fanatism och bokstavstro. Samtidigt har man svårt att undertrycka en och annan gäspning. Har vi inte hört de här argumenten förr? frågar man sig. 1949 utkom det en bok av Uppsalafilosofen Ingemar Hedenius med titeln ”Tro och vetande” som i mycket föregriper Dawkins. Ordet ”tro” uppfattar Hedenius som liktydigt med ”försanthållande”, och då inställer sig frågan hur en normalbildad modern bibelläsare kan hålla sådant som Jesu underverk och hans himmelsfärd för ”sant”.
Effekten av Hedenius angrepp på kyrka och teologi blev häpnadsväckande stor. De teologiska fakulteterna vid våra universitet som under ett havt årtusende stått över de andra reducerades inom lopper av några decennier till dagens skuggtillvaro. Sverige räknas som bekant numera som det mest sekulariserade landet i västvärlden. Något liknande har Dawkins inte åstadkommit. Kristen tro och kyrka – romersk-katolsk såväl som protestantisk – har ett helt annat grepp om folk i övriga länder.
Nu är hans religionskritik inte ämnet för den här recensionen och han kommer bara in på den då och då. Men det må ändå vara på sin plats att kritisera honom för en alltför snäv bild av religion, särskilt den inre sidan som vetter mot mystik. Ibland blir hans onyanserade självsäkerhet påfrestande.
I stället ska jag sluta med några ord om den tjänst han innehade fram till pensioneringen vid sin gamla alma mater, Oxfords universitet.”Professor i allmänhetens förståelse av vetenskap” lyder hans titel, på engelska ”Public understanding of science”. Det svarar mot de svenska universitetslärarnas tredje uppgift utöver undervisning och forskning: att sprida kunskap om vetenskapens landvinningar till den icke-akademiska allmänheten. En viktig skillnad kan dock noteras.Vi talar allmänt om forskning medan motsvarande ord i Dawkins fall är ”science”, det vill säga naturvetenskap. Humaniora har inte samma plats i Dawkins medvetande, det märks gång på gång. Om han lärt sig att läsa religiösa urkunder som Bibeln med samma ögon som litteraturvetare läser poesi skulle han nog stämma ner tonen i sin religonskritik.