”Tjockt kladd, kletig klibbig blöt trasig ull lindar sig runt såren, syr samman den spräckta huden när jag går och skrapar min vantehand mot väggen.” Så börjar Emma Glass roman "Peach" som har hyllats av kritikerna i Storbritannien. Språket har liknats vid James Joyces experimentlusta.
Till att börja med, att översätta "Peach" måste ha varit en utmaning för Birgitta Wernbro Augustsson. Meningarna är ibland så märkliga att man mest blir nyfiken på vad det kan ha stått i originalet.
När boken börjar är vi på väg bort från det som den kretsar kring, det som berättelse flyr från och samtidigt befinner sig i. Tonårstjejen Peach går hem och syr ihop sitt söndertrasade underliv framför spegeln. Säger till sin mamma att hon ska laga ett par jeans när hon tar fram syskrinet. Hon försöker glömma och gå vidare. Men snart kommer breven med fastklistrade bokstäver. Doften av korv och kladd dyker upp överallt. Förövaren är henne i hälarna.
Förutom Peach tar karaktärerna aldrig riktigt form, de är på avstånd och liksom skymda. Hennes föräldrar är skissartade, klichéer som i ett barnprogram där föräldrarna bara är ben – eftersom vi ser dem ur barnens perspektiv. De ser inte, förstår ingenting.
Pappan sliter glatt upp påsarna med kött som Peach börjar släpar hem och slickar sig om munnen. Glass skriver: ”Pappa har ena handen på mammas rumpa och den andra med hela underarmen i en påse. Hans läppar är våta, och små salivdroppar har bildats i mungiporna. Det här är ju fantastiskt Peach. Så mycket kött – och du som inte ens äter det!”
Det är svårt att skilja på symbol och verklighet i denna roman som är en blandning av poesi, deckare och ungdomsroman. Vad som först framstår som en liknelse kan plötsligt hårdhänt ingripa i berättelsen. Den ständigt och snabbt växande magen (som inte är en gravidmage) är i vägen och synbar också för andra. På badhuset säger badvakten till Peach att hon har blivit tjock.
Men det är språket och hur det används som står i fokus, hur det är främmande, kladdigt och konstigt på samma sätt som en känsla kan vara. Små fettdroppar ligger näpet på ytan av simbassängen, allt tycks infekterat och förvridet. Jag blir vimmelkantig av att läsa.
Man befinner sig i en medvetandeström där känslorna, tankarna och intrycken står i fokus – de kommer stötvis och oförutsägbart. Boken försöker ständigt frammana känslor och reaktioner. Den gestaltar äckelkänslan genom att smyga sig på bakifrån och faktiskt äckla läsaren.