Är tiden människans vän eller fiende, hur väl rustade är vi för att ta emot det oundvikliga, och vilket ansvar har vi i stunder då vår egen valfrihet är kraftigt begränsad? Det är några av de teman som den japanske författaren Haruki Murakami väver in i den skenbart löst komponerade och sakta flytande berättelsen. Många av trådarna från den första boken knyts nu ihop, till exempel i den i bakgrunden berättade historien om konstnären Tomohiko Amada och hans bror, en berättelse som går tillbaka till Hitlers annektering av Österrike respektive den japanska arméns massavrättningar i Kina under Nanjingmassakern 1937.
Andra delen av "Mordet på kommendören" tar vid precis där den första slutade. Berättarjaget, den trettiosexårige porträttmålaren som i all ensamhet hyr Tomohiko Amadas ensliga hus i bergen, fortsätter arbeta med porträttet av den trettonåriga Marie Akikawa. Tavlan är en beställning från hans granne Menshiki, ”den färgbefriade”, som har dragit in konstnären i sina försök att närma sig flickan som han tror kan vara hans dotter. Marie och hennes faster är båda omedvetna om Menshikis plan. Konstnärens vän Masahiko Amada, son till Tomohiko Amada, är för honom den enda länken till Menshikis liv före separationen.
Berättarens ”gifta flickvän” är en kravlös sexuell relation som på intet sätt inskränker hans ensliga liv och hans arbete. På sitt säregna vis varvar Murakami minutiös vardagsrealism med surrealistiska scener som suddar ut gränsen mellan verklighet och dröm. Resultatet är en historia som liksom en strömvirvel suger in läsaren och vars mörka stämning dröjer sig kvar och fortplantar sig i en långt efter berättelsens slut.
De täta banden mellan de få romanpersonerna bidrar i sig till att berättelsen ständigt men subtilt balanserar på gränsen till en psykologisk thriller. Känslan av att alltsammans utspelar sig någonstans bortom såväl världen som tiden är stark, och den blir desto intensivare tack vare den mörka lövskogen och det murade hålet i marken som finns i närheten av konstnärens hus. Hålet, som tycks ha en närmast magnetisk dragningskraft på flera av romanpersonerna, skildras på ett sätt som väcker en rad associationer, från grottor och hemliga gångar i sagoberättelser till bunkrar och dödsceller.
Berättelsen är som vanligt hos Murakami fylld av musik, från opera till Bruce Springsteen och gamla låtar av Duran Duran, ABC och Bertie Higgins. Murakamis fantasi, också när det gäller sättet att handskas med prosaberättelsens premisser, tycks inte ha några gränser. Man kan invända att han låter sin historia sväva alltför fritt och spreta åt olika håll, men ”Mordet på kommendören” är inte en berättelse som strävar mot en klar upplösning. Murakami tar snarare med oss på en vandring genom såväl det konstnärliga skapandets villkor som mellan litterära associationer. Han förhäxar oss med bildmetaforer.
Idéer och metaforer är också vad handlingen kretsar kring, från den lille kommendören som krupit ut ur Amadas tavla till den resa över en flod och genom mörka passager som huvudpersonen tvingas göra. Kanske står denna färd med sina allusioner till de mytologiska floderna Styx och Lethe för en symbolisk övergång mellan liv och död. Kanske är detta på något plan också en berättelse om en sorgeprocess, eller om konsten att förlika sig med livet, där den namnlösa huvudpersonen kan vara var och en av oss.