På andra sidan metoo

Anna Rudberg – W har läst Johan Heltnes nya roman "Emil" – en berättelse om en våldtäktsman och hans försök att förstå sig själv.

”Emil” är Johan Heltnes andra roman. Hans debutbok ”Det finns ingenting att vara rädd för” (2014) sattes förra året upp som teater och kommer även att filmatiseras.

”Emil” är Johan Heltnes andra roman. Hans debutbok ”Det finns ingenting att vara rädd för” (2014) sattes förra året upp som teater och kommer även att filmatiseras.

Foto: Madeleine Andersson

Bokrecension2019-03-30 06:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I upptakten är det 2011 och Emil befinner sig på Teneriffa där han tillfälligt bor med sin farmor. Utåt sett är han den skötsamme och omhändertagande sonsonen; han röker inte, dricker inte, ägnar sin tid åt träning och sömn. Han har satt upp hårda regler för sig själv och är ytterst mån om att behålla kontrollen.

Men vad är det som han så gärna vill kontrollera? Vad är det inuti Emil som skrämmer honom?

Växelvis "vallar" han farmor Ingrid, tittar på bikinitjejers rumpor och har misslyckat telefonsex med flickvännen Linn. Så träffar han Heidi. Hon får honom att bryta mot reglerna, att dricka vin och röka gräs. Hettan ligger tung, han kan inte sova. Han har kramper i bröstet. Det där inuti, det han till varje pris vill undvika, kräver att få komma fram i ljuset.

I nästa skede förflyttas läsaren till studenttiden i Uppsala 2002. I ett flickrum i Storvreta vaknar Emil – som vid denna tid heter Fredrik – tillsammans med den unga Julia. Mamman bjuder på öl till frukost och strax är det efteråt, strax diskuterar Fredrik Julias förtjänster som älskarinna i kalla, värderande termer med sina kompisar. Machokulturen blomstrar och grottmännen är sannerligen inte långt borta.

Härnäst i raden kommer Caroline, en självständig, lite äldre kvinna som Fredrik faktiskt förälskar sig i. (Vilket dock inte hindrar honom från att inför killgänget värdera också hennes sexuella talanger.) Caroline är "lite svår". Hon försvinner ibland utan att höra av sig. Fredrik reagerar med frustration, kanske också med en känsla av underlägsenhet.

Så här långt är Heltnes roman ganska ryckig, läsaren kastas mellan platser och tider, länder och namn på ett sätt som inte känns särskilt smidigt. Men så blir det 2003 och Fredrik hämtas plötsligt av polis. Han anhålls misstänkt för våldtäkt. Den som har anmält honom är Caroline. Här blir berättelsen genast lättare att följa.

Under polisförhören, och även under den följande rättegången, då Fredrik får höra Caroline berätta om vad han har gjort mot henne, ställer han sig helt frågande till anklagelsen. Skulle han ha gjort sig skyldig till våldtäkt? Han som "går igång när hon går igång"? Självklart var hon med på allt!

De långa replikskiftena i rätten bär det obönhörligas prägel: "Oavsett vad du säger, så vet vi att du är skyldig." Så blir Fredrik också dömd – men senare, i Hovrätten, friad. Då har emellertid hans inre rättegång startat. Han flyr till Norge. Han bryter med sin familj, han tar sig ett nytt namn. Han vill bli en annan.

I svallvågorna efter metoo visar Heltne på ett annat perspektiv: förövarens. Delvis kan hans roman sägas vara en serie variationer på temat "vad är sant och vad är falskt". Och: om man tillräckligt länge och tillräckligt intensivt beskylls för något som man är övertygad om att man inte har gjort, kan då ens eget minne och egna tankar stå emot?

Här och var upptäcker jag till min förvåning att jag faktiskt tycker lite synd om Fredrik. Det varar dock inte så länge.

"Emil" är en roman om självbedrägeri, om skuld, och om sexualitetens mörka sidor. I någon mån kan den som vill läsa boken som ett slags bekräftelse av den famösa tesen "män är djur". När lustan faller på så går de helt enkelt i den riktning som lemmen pekar, de kan bara inte styra sig. Men den tolkningen är kanske inte den av författaren avsedda.

Ja, Heltne har ett intressant perspektiv. Men nej: jag köper inte hans historia om förövarens omedvetenhet om sin gärning.

Litteratur

Johan Heltne

Emil

Natur & Kultur