När John Williams roman ”Stoner” kom ut på svenska 2014 möttes den inte bara av uppskattande recensioner, utan med boken följde också berättelsen om hur den efter år i glömska hade funnit sin väg till nya läsare och stor berömmelse.
Så har romanen framlevt sitt liv sedan den första utgåvan 1965, berättar Charles J. Shields i sin biografi. Just som ”Stoner” verkar bortglömd för gott är det någon tongivande läsare som lyfter den till ljuset igen.
Vem var då författaren bakom romanen? Shields biografi är den första om Williams, och som sådan välkommen. Han följer sin författare kronologiskt, från uppväxtåren i Texas fram till Williams död 1994. Mest anmärkningsvärt från barndomen är att Williams vid nio års ålder får veta att den person som hans mor lever ihop med och som han tror är hans far, i själva verket inte är det.
Shields ser den omskakande upplevelse som betydelsefull för den unge Johns väg mot skönlitteraturen. Han tänker sig att det blev en insikt om lögnens, eller fantasins, kraft. Några konkreta avtryck i författarskapet hittar han däremot inte.
Under andra världskriget var Williams stationerad som pilot i Indien. Uppdraget innebar bland annat farliga turer över Himalayas bergstoppar. Sannolikt var det starkt präglande upplevelser, men också i det fallet är det svårt att se hur de kan ha påverkat skrivandet.
Efter hemkomsten var det slut på dramatik i yttre mening. Williams doktorerade vid universitetet i Denver där han också kom att tillbringa en stor del av sitt yrkesliv. Det akademiska arbetet löpte livet igenom parallellt med det skönlitterära skrivandet.
Den starka övertygelsen om värdet i det egna författarskapet är påtaglig. Kampen för att bli utgiven och uppmärksammad var ofta hård. Williams skrev fyra romaner och det var först den sista, ”Augustus”, som fick ett ordentligt genomslag. Men den stora berömmelsen kom senare.
Williams romaner är stränga i formen och får sin styrka från det återhållna i stilen. För 1960-talets expressiva konstnärliga riktningar hade han föga till övers. Den klassiska litteraturen var hans ideal. Han såg författarskapet som ett hantverk. Han planerade noga och skrev disciplinerat. Ett par sidor – ibland bara meningar – kunde vara ett fullgott dagsverke.
Också i andra avseenden var han sprungen ur äldre tiders mylla. Några utvecklade tankar om jämlikhet präglade inte relationerna mellan professorerna och de unga, kvinnliga studenterna. Williams var gift fyra gånger och levde långa perioder med i princip ett dubbelt familjeliv. Om kärleksaffärerna sköttes skapligt snyggt så var det bra med den saken.
Ett frikostigt bruk av alkohol hörde också till. Mot senare delen av Williams liv var hans hälsa ordentligt vacklande. Shields beskriver hur Williams stapplar fram med syrgasmasken i ena handen, cigaretten i den andra.
Av ett disciplinerat författarliv och ett pliktmedvetet akademiskt värv följer att en biografi av det här slaget möter en svår utmaning.
Liv och dikt löper parallellt i Shields beskrivning, utan att något berikande möte växer fram. Därmed öppnar han knappast för någon ny läsning av Williams. Man får heller inte någon riktigt tydlig känsla av Williams som person.
Som ett habilt verk med gedigna fakta fungerar boken dock fint. Vilket antagligen skulle ha passat Williams ganska bra. Men hans romaner talar bäst för sig själva.