Kan Lewis verklighetsgrundade satir om Berzelius ”Buzz” Windrips väg till makten uppfattas som en varningssignal också inför vår egen framtid med Donald Trump i Vita huset?
Det är nämligen förförande lätt att med pennan i hand stryka under beskrivningar av Buzz Windrip som om de gällde Trump: ”Han var en outtröttlig talare, skränig och humoristisk, hade stor förmåga att gissa sig till vilken politisk åskådning folk skulle tycka om… Windrip lät bygga imponerande landsvägar och präktiga folkskolor… ”.
Här finns citat av Windrip som kunde ha halkat ur Trumps mun: ”Jag känner alltför väl till pressen. Nästan alla redaktörer gömmer sig i sina spindelbon”.
Men den mörka fantasin i ”Sånt händer inte här” handlar inte om dagens USA, även om boken på nytt listats som bästsäljare.
Sinclair Lewis blev 1930 USA:s första nobelpristagare i litteratur. I verk som ”Main Street” (1920) och ”Babbit” (1922) gisslade han det framväxande amerikanska medelklass- och massamhället.
I ”Sånt händer inte här” har han på en bitvis journalistisk prosa som sveper fram i långa och dansande vinddrag, och ibland i collageform, ålagt sig en brådskande uppgift: att öppna världens ögon för två farliga politiska uppenbarelser som höll på att rasera de sköra demokratier som vuxit fram efter första världskriget.
Den ena var Louisianafödde guvernören och senatorn Huey Long som var i färd med att hänsynslöst röja sig väg mot presidentmakten, kanske genom att i valet 1936 besegra Franklin D Roosevelt, innan han sköts ihjäl under inte helt klarlagda omständigheter. Long åberopas öppet i romanen som förlaga till Buzz Windrip. Den andra var fascismen i Europa, framför allt i Hitlertyskland, med paramilitära gatugäng, antisemitism, politiska förföljelser och koncentrationsläger.
Lewis kopplar ihop de två. Först låter han Windrip besegra Roosevelt i kampen om presidentposten. På några få år utvecklas så USA efter nazimodell till en våldsdiktatur innan ”Hövdingen”(The Chief) avsätts av sina egna och landet 1938 glider in i inbördeskrig.
Till stora delar skildras förloppet ur ett småstadsperspektiv, där huvudpersonen är den liberalt sinnade tidningsutgivaren Doremus Jessop i Fort Beulah uppe i Vermont. Ju mer regimens förtryck hårdnar, desto viktigare blir motståndskampen som styrs av exilfolk i Kanada.
Jessop och de flesta av hans medsvurna grips men lyckas ansluta till frihetsrörelsen. Och även om läsaren lämnas i oklarhet om huruvida de goda krafterna i inbördeskriget segrar, så vilar en förtröstan i den magnifika slutraden om att ”Doremus far vidare i den röda soluppgången – för en Doremus Jessop kan aldrig dö”.
Hur kan vi idag bruka denna onda saga om 1930-talet? Mitt svar: som ett klarsynt och modigt vittnesbörd, gärna kompletterat med en titt på Huey Longs filmade anföranden på YouTube och med läsning av John Steinbecks ”Vredens druvor” (1939) och lyssning till Roosevelts ”Fire chats”, de berömda brastalen till nationen. Då tonar ett annorlunda USA fram än Donald Trumps republik idag, visserligen konfliktfyllt men vitalt, politiskt och kulturellt brokigare; mot depressionen stod ändå optimismen. Därför blev fascismen chanslös, just för att ”en Doremus Jessop kan aldrig dö”.
Dagens eller morgondagens USA står inte inför någon nämnvärd risk att övertas av våldsregimer á la Buzz Windrip.
Men bristen på allmän samhällstillit och tro på den sociala rättfärdighetens möjligheter plus vår tids utglesade demokrati skapar nya hot.
Doremus Jessop dör inte, nej, men han tappar kanske sin gamla liberala övertygelse om nyttan av att kämpa för det gemensamma bästa. Han ger upp en smula. Han tvivlar på att det längre finns något som ens kan kallas ”det gemensamma bästa”.
I det klimatet kan hittills aldrig skådade ledartyper och populister träda till, världen över, nästan motståndslöst. Trump är bara en i raden. Sinclair Lewis dystopi föder såna funderingar.
Tyvärr innehåller ”It Can´t Happen Here” i sin nya svenska språkdräkt en del märkligheter. Varför har Doremus Jessop döpts om till ”Jessup”? Roosevelt-regimens välkända ”New Deal” behöver inte översättas med ”Nya Given”. Exemplen är fler. Men låt dem inte hindra någon från att läsa vad som, med The New Yorkers ord, sagts vara ”en av de viktigaste böcker som någonsin skrivits i Förenta Staterna”.