Det börjar med några enstaka fall på olika håll i världen men ökar sedan lavinartat: unga kvinnor som upptäcker att de har en elektrostatisk kraft i händerna vars styrka de dessutom kan kontrollera. Deras beröring ger allt från lätta stötar till svåra brännmärken och ärr i huden; den kan oskadliggöra, men också lemlästa och döda. Snart visar det sig att så gott som alla kvinnor har egenskapen, även om den hos många har legat slumrande och måste läras ut från yngre till äldre kvinnor på nytt, och att källan till den elektriska kraften är en härva av små nervtrådar som kvinnor har strax under revbenen. På vitt skilda platser på jorden och till en början oberoende av varandra reser sig plötsligt allt fler kvinnor samtidigt mot det som begränsar just deras liv: från alla former av sexuellt våld till bristen på medborgerliga rättigheter.
Så börjar Naomi Aldermans roman ”Makten", en bitsk, feministisk satir över vår egen tid, utformad som en berättelse om ett globalt kvinnouppror och en ny världsordning där kvinnorna helt tar över. Den har redan prisats i Storbritannien och lovprisats internationellt som en av vår tids starkaste feministiska romaner. Barack Obama sägs ha läst den med förtjusning och tidningen The Washington Post har utnämnt den till vår tids ”Tjänarinnans berättelse”. Även om denna jämförelse känns mycket välvillig – ”Makten” når varken upp till Margaret Atwoods psykologiska skärpa eller hennes förmåga att konstruera en konsistent intrig – träffar den inte helt fel.
I ”Makten”, där Atwood i övrigt varit författarens mentor under arbetets gång, använder sig Alderman liksom hon av berättargrepp tagna ur science fiction, av drastiska, närmast gotiska skräckeffekter och subtil, djupliggande ironi. Helena Ridelbergs översättning ger allt detta rättvisa.
”Maktens” finurliga komposition, en roman inuti romanen, ger perspektiv på vår egen världsbild, på vår tids strider om kön och historieskrivning och inte minst på människans förmåga att utforska det förflutna. Den egentliga handlingen, kvinnoupproret och det åtföljande globala kriget, berättas i en historisk skildring som också bär titeln ”Makten”. Själva ramberättelsen, alltså romanens ”nu”, utspelar sig 5 000 år senare och utgörs av brevväxlingen mellan den historiska romanens författare Neil Adam Armon och hans förläggare Naomi. Vår egen tid refereras till som ”kataklysmepoken” och den illustreras med fiktiva arkeologiska fynd.
Handlingen kretsar kring ett antal personer. Amerikanska Allie flyr från sin plågoande till styvfar och blir så småningom ”Moder Eva”, den nya kvinnorörelsens religiösa ledare. Roxy, dotter till en engelsk maffiaboss är en överlevare av Lisbeth Salanders kaliber. Margot, borgmästare i en amerikansk stad, får sin kraft av dottern Jocelyn och lär sig kontrollera den för sina politiska syften. Och så Tunde, en ung reporter från Nigeria som följer den nya kvinnorevolutionen runtom i världen.
”Makten” fångar vår egen fragmenterade och samtidigt globaliserade värld med ironisk distans. Allting finns här: okontrollerade informationsflöden, det högteknologiska samhällets sårbarhet, vårt behov av såväl rationella förklaringar som extatiska andliga upplevelser. Samtidigt serverar Alderman läsaren en fantasi om en avlägsen framtid då männen är det svaga och underordnade könet.
”Makten” är emellertid ingen feministisk utopi. Tiden då kvinnorna tagit över är ungefär som vår egen, fast med exakt omkastade roller och maktförhållanden. ”Makten” handlar nämligen lika mycket om just makt och om vad den gör med oss människor.
Ungefär en tredjedel mot slutet i den fiktiva historiska romanen blir makttemat dominerande och berättelsen fylls med filosofiska repliker om valet mellan ont och gott, något som kommer alldeles för sent för att kunna göra romanens huvudtema mer komplext. Lägg därtill att karaktärerna snarare förblir typer än individer. Dessutom är berättelsen inte alltigenom konsekvent. Hur det kommer sig att människor 5 000 år efter ”kataklysmperioden” fortfarande uppvisar tankemönster som exakt liknar våra egna fast med ett omvänt maktförhållande mellan könen får vi exempelvis ingen trovärdig förklaring till. Detta bland mycket annat gör ”Makten” till en tänkvärd roman som både berör och underhåller, men knappast skakar om.