Är det inte intressant, ändå. Att Karl Ove Knausgård, med sin ”känslighet för det auktoritära och fruktan för det överlägsna”, har blivit en sådan litterär auktoritet, nästan så att jag inte vågar mig på att recensera honom.
Och dessutom då en bok som närmar sig det överlägsna, rentav beter sig som en mallig kusin, som tar på sig att beskriva sådant som varje människa har en egen, intim relation till.
Getingar, campingplatser, glassar, nyckelpigor.
Boken är liksom de andra årstidsböckerna skriven till författarens yngsta dotter, som blir dagboksavsnittens ”Du”, men den känns mer som en undergångstext, skriven för de människor i framtiden som inte kommer att ha en susning om vad camping och kortbyxor är.
Det är det naiva Knausgård vill åstadkomma, ögonblicket då världen sågs för första gången.
I det naiva ligger rörelsen mot den lilla dottern, detta att det är hon, barnet, som har satt igång prosan, och kraften som hämtas ur det. Vad är det för en idealiserande oskuldskraft, varför är den viktig hos Knausgård?
Hans essäer bärs av en av traditionen manlig och vetenskapligt skärpt blick, men när en dotter eller fru flyktigt kommer in i den så mjuknar bilden, blir mer sammansatt, det går att tro på auktoriteten när flickan används som en sådan kontrapunkt.
Lite på samma sätt fungerar djuren, som befolkar Knausgårds texter som påminnelser om andra sidor av oss själva, men som också får oss att framstå som suveräna.
Jag tänker lite på Lars von Trier när jag läser, dels för att jag saknar hans mörka kvinnofrossande i det här feminina sockret; dels för att det är som att titta på filmen ”Melancholia”, där också undergången berättas mot fond av det naivt flickiga, av djuren, av sommaren och av sexualiteten. Och så mitt i detta en vetenskapsman som försöker mäta planeten som störtar mot dem, och in i det sista tror att han har allting under kontroll.
Karl Ove Knausgård har kontroll på riktigt, över det han skriver. Han vet vad han håller på med, och det är också därför ”Om sommaren” blir en undergångsbok, för befinner man sig som på toppen av sina egna projekt och kan blicka ut över det mänskliga och det litterära ovanifrån, så står man kanske undergången som närmast. Den ger en trygg bild av det okända.
Ända sedan jag läste den sjuttonåriga Sylvia Plaths dagboksanteckning från 1950 om jordgubbslandet, har jag förstått att klyftan mellan att vara en idiot eller smärtsamt upplyst är djup för en författare.
Trött i kroppen efter en dag av plockning önskar Plath att hon kunde nöja sig med att leva nära jorden, och sluta drömma om böcker och universitet: ”At times like this I'd call myself a fool to ask for more ...”
Edvard Munch är Knausgårds bästa exempel på en ”idiot” som också var konstnär: ”Ren konst”, skriver Knausgård, ”skapas av den naive och är större och bättre ju mer naiv konstnären är. /…/ ”I honom (Munch) fanns inte ett spår av cynism, han var en idiot och få har framställt människornas villkor på jorden sannare än han.”
Knausgård däremot, är ingen idiot. Han är inte naiv, hur mycket han än råkar avslöja att han har en liten kuk och sedan ägnar ett helt avsnitt åt att ångra sig och förbanna avslöjandet.
Han är ingen idiot, för det behöver han barnet och djuren till, allt det som är honom lägre stående, han behöver mänsklighetens urfolk som uppstod någonstans kring Etiopien och som han planerar att studera.
Han behöver sin förbipasserande fru, barnvakten och städerskan och han behöver till och med en fiktiv kvinnlig romankaraktär, som han i ett slags postmodernistiskt försök till fiktion upprättar som en dålig skugga av hans eget jag i dagboken.
Här visar Knausgård med full kraft vilken mörkerspricka hans texter saknar, nämligen fiktionens mörkerspricka, det som gör att en skönlitterär text bär på ett mysterium som varken författaren eller läsaren kan kontrollera, men som i mötet dem emellan blottläggs.
Knausgård skriver om sig själv men gömmer sig, han blottar sig inte, och fiktionsförsöket faller därför att han inte förmår släppa taget om sig själv och därigenom visa sig.
Jag ser spår av personlig laddning i texten: i passagerna om den sköre sonen på cykeln, till exempel, som blir biten av jordgetingar, och i den om fladdermusen, som Knausgård i ren skräck slår sönder och samman när han är arton år och som i texten också laddas med den svulst hans mamma då hade i magen, ja, som rentav blir samma sak.
Här finns spår av idioti, fiktion, paradox och mörk sanning, men i övrigt är det ljust och motståndslöst att läsa den här texten, ungefär som att tugga ett tuggummi, äta en glass, eller att bada i Östersjön.