Rent konkret uppehåller den sig mest vid de finlandssvenska morföräldrarna eller familjen Andersén som då bodde på Karelska näset i Björkö (Koivisto på finska, idag ryska oljehamnen Primorsk).
Här skildras hur ”kriget blev familjen Anderséns dyrbara skapelseberättelse; hur de offrar sig och förvandlas till hjältar för Finlands frihet”.
Morfar Antti, ingenjör vid järnvägen, rymde undan de röda och anslöt till den vita armén.
Mormor Eva tillfångatogs däremot och slapp med nöd och näppe att dödas sedan lilla Billie och hennes äldre syster lämnats bort hos grannar.
Så småningom återförenades alla om våren när de vita vunnit och de röda grymt besegrats.
Dottern Maria-Pia har velat skapa sig en någorlunda sannfärdig bild av sin mammas förflutna.
Via samtal innan hon avled 2002, genom resor i hennes barndomslandskap, med hjälp av foton och släktdokument och inte minst mormor Evas utförligt nedtecknade minnen.
Ytligt sett kan "Vitt och rött. Billies första krig" tyckas vara en bland otaliga andra berättelser där svenskar söker sin identitet genom att släktforska i sin bakgrund på andra sidan Bottniska viken.
När Maria-Pia en junidag i slutet av 1990-talet äntligen kommer till Björkö och krigsskådeplatserna upplever hon att ”nu har du äntligen kommit hem”.
Två ting gör dock "Vitt och rött" till något mycket mer än ren familjebiografi. Det första är författarens önskan ”att skriva Finlands historia, så okänd i Sverige, med Billies liv som röd, det vill säga vit tråd”.
Här görs summeringar av den komplexa historien om nationens tillblivelse mitt under pågående världskrig och bolsjevikrevolution i Ryssland. Anarkin i det upplösta tsarväldet ledde till att finländarna ”inledde sin fria existens med att döda varandra, en födelse som resulterade i fosterlandsskador. Ännu inte läkta”. Det är väl formulerat.
Den finländska tragedin 1918 är unik i Norden med uppåt 40 000 döda, merparten var rödgardister avlidna i fångläger eller godtyckliga arkebuseringar.
Det andra som så fint vidgar historien om Billie – och som under läsningens gång blir till något av ett huvudtema – är kärleken. Detta är en dotters kärleksförklaring till sin märkliga mamma.
Till Sverige kom Billie som flykting 1944. Då hade hon en kort tid varit gift och fött en son innan hennes make stupade i krigen mot Sovjetunionen. Här träffade hon Carl Gustaf Boëthius, sedermera riksbekant som kulturradikalt kristen redaktör och ordförande i RFSU. Men – har Maria-Pia berättat vid annat tillfälle – det tog sin tid innan hennes båda föräldrar övergav den borgerliga högern och politiskt lutade sig åt vänster. Billie blev rent av socialdemokrat, arbetade i Stockholm för sverigefinnarnas sak och månade passionerat om samhällets olycksbarn. Men hon övergav aldrig sin syn på 1918 års händelser.
Inbördeskriget förblev för Billie de missledda ”tjänstefolkens uppror” och ett patriotiskt ”frihetskrig” mot ryssen. Hon teg om de plågsamma brutaliteterna mellan besuttna och obesuttna som hennes dotter lärde om först långt upp i sina radikalt vänstersinnade vuxna år.
För Billie, liksom för många andra finländare i Sverige, blev i synnerhet Karelen ett sagoland. Så framställde hon sin härkomst för sina förtjust lyssnande barn när de var små; mamman som kom från ett sjunket Atlantis, från en ljuvlig Mumindal.
Detta kunde ha vuxit till en konflikt mellan mor och dotter. Samma slags konflikt kring röda och vita som i Finland ibland ledde till varaktig söndring mellan syskon, familjer, föräldrar och barn och i vänkretsar både under och efter inbördeskriget, på samma vis som frågor och samtal om skuld, samvete, svek och försoning alltid har följt krig och ockupation i spåren. Vi infödda svenskar är nästan det enda folk i Europa som genomlevt 1900-talet och helt skonats från sådana erfarenheter.
"Vitt och rött" låter ana att förutsättningar för en sådan schism mellan dotter och mor kunde ha funnits, men kärleken var störst.
En kärlek bortom allt politiskt förnuft kunde man kalla den. Och det är tur att sådan kärlek finns, för den ger hopp om att det trots allt går att hålla världen samman.
Detta var Billies första krig, men hon genomlevde fler och ”fortsättning följer om dottern förmår”, lyder slutorden.
Så låt oss hoppas att Maria-Pia Boëthius förmår skriva vidare på sin kärlekshistoria.