Tänk dig att växa upp utan att gå i skolan. Utan att någonsin ha träffat en läkare eller sjuksköterska, eller hört talas om händelser såsom Förintelsen. Tänk dig att fostras till den djupaste avsky och skräck för samhället utanför familjen och den isolerade gården där du bor. Att ingen kommer ihåg vilken dag som är din födelsedag – inte ens din egen mor. Inte så lätt, eller hur?
Just så var det för en ung Tara Westover i Idaho på 1990-talet. I "Allt jag fått lära mig" berättar hon med stor mognad och klarsyn om barndomen vid foten av berget som kallas Buck Peak, tillsammans med föräldrarna Gene och Faye och sina sex syskon.
Familjen är mormoner. Dock är inte boken den bok man ska läsa om man vill få en inblick i hur livet gestaltar sig för en amerikansk mormonfamilj i största allmänhet. Vill man däremot veta vad religiös fanatism parad med psykisk ohälsa och maktfullkomlighet kan göra med människor så är den perfekt.
Att fadern, Gene, inte har alla hästar hemma förstår läsaren förstås långt innan barnet Tara gör det. Gene har en skrotfirma som han driver med hjälp av ett par av sönerna, och från det att Tara fyller (ungefär) tio år, också av henne. Modern verkar som barnmorska i trakten samt tillverkar och säljer örtbaserade oljor och homeopatiska tinkturer.
Trots att arbetet på skroten är hårt och farligt, tvekar Gene aldrig inför att utsätta sina anställda (barn) för risker. "Gud verkar", säger han; om en olycka sker är det Guds vilja. Eller, när han i snöstorm kör hem med familjen efter en vistelse i Arizona: "Jag kör inte fortare än våra änglar kan flyga."
Uppenbarligen hänger ändå inte änglarna riktigt med. Det blir en krasch. Ingen av de skadade förs till sjukhus, för Gud verkar allt. Sjukhus och skolor lyder i Genes förvridna verklighetsuppfattning under hans mest fruktade fiende; Illuminati, det världsliga, ogudaktiga. Beträffande skolor är sådana solklart Regeringens redskap för att vända barnen bort från familjen och Gud.
Som jag ser det finns det tre huvudpersoner i romanen; förutom Tara själv den auktoritäre och halvgalne Gene, och så Taras bror Shawn, som efter en tid borta från hemmet återvänder till faderns skrotfirma. Tara älskar sin storebror. När han börjar misshandla henne, psykiskt men också fysiskt, är det varken smärtorna eller förödmjukelsen som är värst; det är att han tar ifrån henne bilden av den snälle bror som hon haft så länge.
Länge förefaller det som om Tara ska bli kvar på berget för all framtid, kuvad av sin far och sadistiske bror. Så blir det inte. Någonstans ifrån – jag förstår uppriktigt sagt inte hur – får hon kraften att bryta sig loss. Hon kommer in på college och flyttar hemifrån. Sakta och smärtsamt börjar hon ana att pappa faktiskt inte alltid har rätt. Hon inleder en lysande akademisk karriär som ska föra henne till såväl Cambridge som Harvard. Men vägen dit är kantad av svårigheter; extrem ekonomisk stress (eventuella bidrag är ju från den onda Regeringen), prestationsångest, självtvivel… och svårast av allt, hur hantera relationerna med den familj man älskar, men som till sist tvingar en att välja mellan den och den övriga världen? För Tara blir det kanske allra svåraste att inse att nej – hennes föräldrar skyddade henne faktiskt inte som liten.
"Allt jag fått lära mig" är en fascinerande berättelse, som dock borde ha varit värd en mindre stelbent översättning.