Kan dagens skrivtrend kokas ner till gudslängtan?
Alla fulltecknade författarkurser, all expanderande egenutgivning – är det i själva verket en dröm om den totala överlåtelsen?
Slutsatsen är inte John Sjögrens, men den väntar runt hörnet i "Återställelsens glädje", där han bland mycket annat lägger teologiskt raster över den nordiska litteraturens just nu största stjärna, Karl Ove Knausgård, och dennes drivkraft att skriva.
I det som är bokens både starkaste och mest lättlästa kapitel skildrar han med Knausgård som exempel på vår tids akuta oförmåga att lämna jaget.
Trots längtan efter att få lyftas ur sig själv, och trots de i Knausgårds fall initierade och explicita resonemangen om nåd och förlåtelse, bakbinds vi av ett begärsdrivet ideal som säger att det är större att välja fritt än att välja rätt.
Först i relationen med den som kommer att bli hans hustru anar Knausgård innebörden av detta; att frihet istället är att vilja det goda och att detta goda leder människan hem till den plats dit hon alltid längtar.
John Sjögren är författare och kulturskribent, och debuterade 2015 med boken "Konstens sakrament", där han analyserar kristna tankemönster i olika kända verk.
Rent metodiskt är "Återställelsens glädje" en uppföljare.
Med hjälp av Marcel Proust, Gustav Mahler och Torgny Lindgren (jo, många män blir det) med flera bearbetas centrala kristna trosfrågor.
Han skriver om minnet, platsen och skönheten - alla stora rubriker i sig.
Bokens övergripande ämne är hemlängtan. I grunden ett slags mänsklighetens existentiella DNA, som gett avtryck i konst och litteratur genom historien. Inte för inte är det återkommande term i nobelsammanhang, senast i år då Kazuo Ishiguro tilldelas litteraturpriset för att ha ”blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”.
Inte för inte är det också bärande tema i vitt skilda religiösa traditioner, med paradismytens berättelse om utvisandet ur ett ursprungligt hem som mest välkända exempel.
Som Sjögren själv konstaterar tycks människans vemodiga längtan tillbaka vara en av det mänskliga livets grundstämningar. I vårt tidsbundna och fördrivna tillstånd kan vi endast förnimma ”evigheten som minne”.
Boken beskriver trons inneboende dialektik, hur den på en och samma gång är total hemkomst och ständig fortsatt rörelse. Den som vill lära sig om kristen tro bör sätta både ”pilgrim” och ”flykting” på ordlistan.
Bredast träffyta har kanske det inledande kapitlet om skönhet, som ger en fördjupad blick på sakerna omkring oss, och som formulerar ett slags etisk programförklaring för alla de som avskyr materialismen men som fäst sig vid vissa, kära ting.
Intressant är också resonemanget om sakramental tidsuppfattning, här med Andrej Tarkovskijs filmer som exempel.
John Sjögrens bok är krävande. Dels i meningen rik på innehåll. Dels i meningen svårtuggad.
Bortsett från vissa delar, som nämnda avsnitt om Karl Ove Knausgård, är både abstraktionsnivån och kravet på kunskaper i kristen idévärld högt. Det hindrar inte att den rymmer elementära grundsatser som skulle behöva ropas över det postsekulära Sveriges gator och torg, och som väsentligt skulle höja kvaliteten på en trivialiserad religionsdebatt.
Nämligen att för den troende är Gud den som är. Inte som en varelse i världen, utan själva Varat.
Världen är ett tilltal. Något ropar på mig. Det är en röst som kommer både inifrån och utifrån, som ekar av ett fördolt då och som visar vägen till den existentiella punkt där allt ställs till rätta.
"Återställelsens glädje" är ett ambitiöst försök att visa just detta. Hur bristen och fullkomnandet för alltid är beroende av varandra.