Mats Jonsson berättade nyligen i en intervju i Dagens Nyheter att han och hans fru köpt hus i den ångermanländska byn Sandslån strax utanför hans gamla hemort Bollstabruk. Han berättade även att de funderar på att sälja sin svindyra bostadsrätt i Stockholm och flytta till Sandslån för gott. Han berättade dessutom att han sagt upp sig från sitt jobb för att på heltid ägna sig åt att rita serier, efter att ha gjort det vid sidan om ända sedan debuten med "Unga norrlänningar" (1998). "Jag har räknat på det och vet att jag klarar mig i ett år", sa han i intervjun.
Att förlaget Galago nu ger ut nyutgåvor av Mats Jonssons självbiografiska serieromaner "Hey Princess" (2002), "Pojken i skogen" (2005) och "Mats Kamp" (2011) kan ses som ett försök att få honom att klara sig lite längre än i ett år.
Böckerna bildar en trilogi, något som blir tydligt i den tredje boken, där Jonsson blickar tillbaka på framgångarna med de förra två böckerna, eller åtminstone med "Hey Princess". Genombrottsboken "Hey Princess" är – för att låna Mats Jonssons egna ord om boken i "Mats kamp" – en bok om att vilja lyckas i Stockholm som gjorde att han lyckades i Stockholm. Med andra ord blev boken en självuppfyllande profetia.
Som tjugoplusare vill Mats Jonsson inget hellre än att på alla sätt och vis distansera sig från sin bakgrund. Han flyttar till Stockholm och förlorar sig i den hippa indiepopsvängen. Men bakom allt specifikt och tidsbundet är "Hey Princess" en ganska allmängiltig bok om bitterljuv ung kärlek.
I "Pojken i skogen" försöker Jonsson i stället närma sig sin bakgrund och den han en gång var. "Pojken i skogen" är en mycket ambitiös uppväxtskildring som börjar med att Jonsson pistolhotar sitt pojkjag för att i slutet av boken omfamna honom.
När "Pojken i skogen" släpptes uteblev den omedelbara succén. "Jag borde uppenbarligen gjort en till bok om att supa och knulla i Stockholms innerstad", konstaterar Jonsson i "Mats kamp". Småningom landade dock "tunga recensioner" och boken prisades.
Barndomen blir efter "Pojken i skogen" en ständig referenspunkt i Jonssons självbiografiska författarskap. Det är tydligt redan i "Mats kamp" men fulländas i fjolårets mästervek "Nya Norrland", där Jonsson likt en reporter skildrar den växande klyftan mellan stad och landsbygd.
Där och då befinner sig i ett ständigt pågående samtal med här och nu. Mats Jonsson äger en dubbel tillhörighet; ena foten är kvar i den norrländska arbetarklassen, den andra har han satt ner i Stockholms kulturella medelklass. Han äger jämförelsematerial och vet att använda sig av Norrland såväl som Stockholm för att berätta om sig själv, men också om Sverige och landets mer eller mindre pissiga samhällsutveckling.
"Mats kamp" tar vid där "Hey Princess" slutar och nu väntar giftermål och livet som småbarnsförälder för Mats Jonsson. Att bli pappa ändrar förstås på allt, också på hans serier. Som serieberättare blir han bara bättre med åren.
Genom trilogin sker en utveckling där Mats Jonsson lyfter blicken högre och högre och blir mer och mer samhällsskildrare. Nämnas bär också att det blir mer text på sidorna, men inte på bekostnad av teckningarna, som tvärtom blir detaljrikare och snyggare.
Mats Jonssons fortgående självbiografi är i grund och botten berättelsen om en klassresa, den helt vanliga klassresan som inte innebär att man från botten tar sig hela vägen till toppen, utan den som var och en borde ha möjlighet att göra, oavsett om man vill sparka boll eller jobba med serier eller lära barn att läsa och skriva, den som leder ett snäpp eller två uppåt på samhällstegen. Här finns revanschen och skulden som ständiga teman. Ständigt är också hatet mot personerna som utan att ens ha bett om det har fått allt det som han själv har fått kämpa för.
"Jag är så glad att Mats Jonsson vandrade på Stockholms gator ungefär samtidigt som jag, på ungefär samma sätt som jag", skriver Jessica Gedin i det knappa förordet till nyutgåvan av "Hey Princess". Men hans böcker är inte bara nostalgi för sjuttiotalister som vill minnas sin barndom, ungdom och åren som småbarnföräldrar. Det må så vara att alla generationer på olika sätt skiljer sig åt och att tiderna ständigt förändras, men när det gäller det som är botten i Mats Jonsson så är det botten också i många andra, oavsett vilken generation man tillhör.
"Jag vet att jag klarar mig i ett år", säger Mats Jonsson i intervjun. Jag hoppas att han klarar sig längre än så.