I sin nya roman fortsätter Alex Schulman att utforska sin familj – och nu närmar han sig mörkrets hjärta, morfar Sven Stolpe.
Efter att ha skrivit en bok om sin pappa Allan (mycket bra), sin hustru Amanda (bra) och sin mamma Lisette (oerhört bra) är det nu mormor Karin Stolpe som står i centrum.
Ni har säkert redan läst och hört Schulman berätta om sin bok, vars brännpunkt är Karins kärlekshistoria med Olof Lagercrantz sommaren 1932, en otrohetsaffär som doppade Karins och Svens hela liv i galla. Schulman använder brev och dagböcker och skriver fram en roman med tre lager: Händelserna 1932 och de långa konsekvenserna efteråt, hans egna minnen av mormor och morfar från ett skollov 1988 och slutligen hans liv i dag. Han ser att barnen kan bli rädda för honom. ”Jag bär på en vrede och jag måste göra något åt det”, är en nyckelpremiss, mycket lik den i ”Glöm mig” 2016.
Hur lyckas han då? Jo, jag följer gärna med på Schulmans vindlande stigar bakåt, han har ett utmejslat språk och bygger elegant upp sin berättelse med de tre tidshoppen. Men allra starkast är han i det självupplevda, alltså kapitlen från 1988.
I dessa barndomsminnen är Sven en excentrisk anekdotmaskin, men nu framstår han som roten till allt ont. ”Han lämnar en förödelse efter sig som är så total att den förmörkar också generationen efter: morfar svek mamma och mamma svek mig.”
"Bränn alla mina brev" är en mycket läsvärd bok, gripande och på sitt lågmälda sätt spännande. Men får man ”använda” döda personer så, och berätta just det de ville hålla hemligt? Slår Schulman mynt av dem? Svåra frågor som ändå skaver. Jo kanske – om det konstnärliga resultatet är så här intressant ur både historisk och psykologisk synvinkel.
I P1:s ”Spanarna” lanserade Jonathan Lindström teorin att Schulman egentligen inte söker förståelse, utan ”marknadsför sin egen släkt som en mäktig och farlig klan”. Kul – men njaee. Alex råkar nog ut för samma ”ironiska småleenden” som morfar Sven, när han via den kristna Oxfordrörelse en gång skulle bli snäll (läser jag i Svante Nordins ”Sven Stolpe”).
En annan fråga väcks när jag parallelläser just Nordins biografi: Är Karins och Olofs affär verkligen århundradets kärlekshistoria? Nordin skriver att ”nya män kom i Karins väg” och ”Olof Lagercrantz skulle med tiden ryktesvis bli känd som en rutinerad kvinnoförförare”.
Ojdå! Men: Alex Schulman har tillgång till kärleksbreven mellan Karin och Olof, och de är onekligen oerhört längtande.