På ena sidan av den gräns som går mellan verklighet och dikt har vi historien såsom den verkligen utspelade sig: Roland Barthes, upphöjd filosof och semiotiker, blir påkörd av en lastbil när han korsar en Parisgata i februari 1980. Det är en olycka, orsakad av fotgängarens tankspriddhet och chaufförens brådska – en månad senare är Barthes död.
På den andra sidan har vi den franske författaren Laurent Binets litterära universum, där samma sak sker men under helt andra premisser. När Binet skriver om historien rör det sig inte längre om någon olycka, utan ett möjligt mord med konspiratoriska förtecken. Har Barthes blivit bragd om livet och dessutom bestulen på ett viktigt dokument? Från sjukhusbädden får han fram några ord av yttersta vikt. På något märkligt sätt tycks statsapparaten implicerad.
Med sådana originella och djärva medel inleder Laurent Binet sin "Språkets sjunde funktion", en berättelse man möjligtvis kan placera bland de språkfilosofiska spänningsromanerna (en genre som, av naturliga skäl, inte tar upp speciellt stort utrymme i bokhyllan). Utan att väja för formens klichéer väver Binet samman den bitvis förvirrande poststrukturalismen med kriminalhistoriens nystande bland trådar: han låter en oinvigd kommissarie slå följe med en ung lingvist genom det franska åttiotalets cigarettdoftande salonger – bland figurer som Michel Foucault, Julia Kristeva, Hélène Cixous och Bernard-Henri Lévy, där semiotikens invecklade blick på språket präglar alla samtal. Jakten fokuseras småningom till ett dokument om språkets sjunde funktion, ett mystiskt tillägg till litteraturteoretikern Roman Jakobsons essä om kommunikationens nivåer, möjligtvis kopplat till det i vår tid så omhuldade begreppet performativitet (de ord som stipulerar en konkret handling, såsom "Jag döper dig till ...").
Det låter invecklat, och Binets poäng tycks vara att visa på det komiska i efterkrigstidens lingvistiska tankeströmmar, där det mest banala uttryck kunde tänkas dölja en värld av tecken som väntade på att tolkas. Här leder spåren till ett sekteristiskt debattsällskap vars medlemmar duellerar i talets konst och förloraren får ett finger kapat. Kontinentalfilosofer drabbar samman med sina analytiska motparter på ett amerikanskt universitet. Jacques Derrida anfalls av hundar på en nattlig kyrkogård. Om det nu är tänkt som en fars är det en mycket distingerad sådan.
Laurent Binet vecklar ut sin berättelse med lekfull precision, vars nyanser klarar övergången till svenskan mycket väl tack vare Sara Gordans gedigna översättningsarbete. Stilen är lågmält humoristisk, fylld av den typen av tankfulla kvickheter som så sällan får rum i vår tids skönlitteratur. Binet hanterar helt enkelt sitt ämne och sin teknik till fullo, även om han efter halva romanen tycks tröttas ut av sitt eget tempo och svävar ut i avsnitt som saknar den första delens eleganta ton.
Vad ska man göra av själva historien? Den är vildsint, kanske inte så omvälvande som författaren avser, men på något sätt en logisk slutpunkt för språkteorins centrala roll i det förra seklets filosofi. Därmed inte sagt att "Språkets sjunde funktion" måste läsas som ett angrepp på rörelsen som sådan. Det är en karikatyr över några av nittonhundratalets stora tänkare, men också ett slags kärleksfull hyllning till dessa närmast mytologiska gestalter och det fantasieggande stoff historien har omgärdat dem med – vare sig de önskade det eller inte.