Det här är på många sätt en fantastisk bok. Välskriven, lättläst, intressant och med många framgrävda foton. På ett annat sätt borde den förbjudas!
Jag tar förbudet först. Jo, en sådan här läsvärd bok borde inte få vara så stor och tung (nära två kg!). Det är en jätteklump, så gott som omöjlig att hålla och bläddra i utan stöd. En petimätersynpunkt? Kanske, men en bok är ett kommunikationsmedel. Inte ett monument över utgivaren! Här verkar ingen ha tänkt på läsaren.
Jag trodde aldrig att jag skulle få se mig själv skriva att det är för många (cirka 250), för stora och för perifera bilder. Men ett helt uppslag över en Göteborgsmiljö – för att Selma hade varit där vid den tiden. Äh?
Nu till det fina: Författaren Anna Nordlund är universitetslektor i Uppsala, litteraturvetare och Selma Lagerlöfexpert. Hon skriver rakt igenom med flyt, kunnighet och känsla för huvudpersonen och hennes verk. Men utan någon okritisk dyrkan. Hon väjer inte för lite sämre, fega sidor och låter personen som var gud under sin levnad vara mänsklig.
Detta är den första heltäckande Lagerlöf-biografin sedan Vivi Edströms ”Selma Lagerlöf – Livets vågspel” (2002). Enligt Selma Lagerlöf-sällskapet också den första med noter, vilket förstås är bra.
Selma Lagerlöf föddes på Mårbacka i Värmland 1858 där hon också dog 1940. Däremellan finns ett ovanligt rikt liv. Selma blev lärare, var aktiv i rösträttskampen för kvinnor, skrev böcker som "Gösta Berlings saga", "Jerusalem" och "Nils Holgerssons underbara resa", fick Nobelpriset, satt senare i Svenska Akademien, var första kvinna i tusen och ett sammanhang och var dessutom en enastående bästsäljare både här hemma och utomlands.
Hon förstod sig på nya medier som radio och film. Hon var ofattbart berömd och hyllad. Ett unikum. Den enda jämförelse jag kan komma på är Astrid Lindgren. Båda tyngdes under säckar av gratulationer och hälsningar från skolklasser och vanliga läsare.
Dessutom var Selma homosexuell, hon levde och reste med kvinnor, och hade aldrig nån fästman som täckmantel eller förkläde.
Mer då? Jo, hon tjänade massor av pengar och kunde köpa tillbaka sin förfallna barndomsgård Mårbacka och bygga om den till storståtlig herrgård och tydligt författarmonument samtidigt som hon försörjde halva bygden och gav sina anställda pension och sjukpenning. Det goda hemmet skulle vara modell för den goda staten.
Där kommer den lilla fegheten in. När nazisterna tog makten i Tyskland fick hon många propåer om att ta avstånd – men var inte alltid tydlig. Hennes ena kärlek Sophie Elkan var judinna, Selma själv absolut inte nazist. Men hon var rädd om sin stora publik i Tyskland och hade inte råd att bli bannlyst. Många var beroende av henne; släktingar, anställda… I det tysta hjälpte hon flera judar till Sverige, men i januari 1939 slutade hon att svara på brev med sådana böner om hjälp. Hon började bli gammal och trött, dock inte dement (som Nobelpriskollegan Verner von Heidenstam), och dessutom uppgiven.
Selma Lagerlöf-fotografierna är fascinerande. Selma och 50 stela gubbar. Selma med två yngre gubbar. Selma håller Valborg Olander i handen, eller går de bara väldigt tätt? De levde tillsammans i decennier och Selma kallade henne ”en riktig författarhustru”. Selma är alltid allvarlig, nästan bister. Nej, inte bister, men cool. Oändligt cool. Vilken människa!
För folk med starka armar är boken en guldgruva.