Vi är många som smått förtvivlat frågar oss vad vi kan göra för att stärka demokratin i dessa dagar då den är under hård press från många håll. Som ett svar på den frågan har Elisabeth Åsbrink, Sverker Sörlin och Ola Larsmo ställt samman ”Handbok för demokrater – Hur gör en enskild människa för att skydda demokratin?”.
Drygt tjugo författare bidrar med kortare texter som alla utmynnar i ett råd, eller en uppmaning, för att besvara titelns fråga.
Boken är i första hand tänkt som diskussionsunderlag på kurser och seminarier framöver, anordnade av studieförbund och folkhögskolor. Redaktörerna hoppas på ett framväxande samtal där ett demokratins skyddsvärn ska resas när människor möts och diskuterar.
Det är vällovligt, viktigt och jag tror säkert att antologin kan fungera utmärkt i sådana sammanhang. Med sitt breda snarare än djupa grepp öppnar den för vidare diskussioner.
Därmed är också antytt vad som gör den mindre angelägen som läsning på kammaren. I sakens natur ligger att texterna spretar ganska mycket. Värre är att en hel del av dem passerar väldigt friktionsfritt. Man kan inte göra annat än att nicka välvilligt instämmande åt flera av de moraliskt rättrådiga resonemangen. Någon särskild kamplust föder de inte.
En uttalad förebild till den här boken är Timothy Snyders ”Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” (2017). Till den skriftens kraft är det dock en bra bit.
Dispositionen är därtill olycklig, eftersom man får ta sig igenom några rätt så intetsägande bidrag innan man når något av de intressantare.
För sådana finns också. Förintelseöverlevaren Hédi Fried – som är initiativtagare till boken – skriver med en livserfarenhet som är överväldigande. För henne är parallellerna till nazismens framväxt på 1920- och 1930-talet tydliga. Med hennes vittnesmål för ögonen blir de försök som görs i dag att vifta bort hotet från högerextremister och nazister direkt stötande. Hon skriver: ”Vi har lätt att invagga oss i tron att allt blir bra, det onda som berör oss är något tillfälligt, det går snart över. Med mina erfarenheter kan jag intyga att det inte är så, det går inte över.”
Tillvänjning är faran, betonar hon. Avhumaniseringen sker stegvis. Det finns all anledning att reflektera kring det när det politiska samtalsklimatet förändras i en rasande takt. Det som ansågs osägbart i går är det normala i dag. Vad gäller i morgon?
Hédi Fried lyfter fram kommentarerna på olika forum på internet som särskilt bekymmersamma i sammanhanget.
Flera andra bidrag handlar om internet och sociala mediers roll i det moderna samhället.
Den avslutande texten i boken, ”Den hackade medborgaren”, beskriver pedagogiskt och lättfattligt de manipulativa dragen hos de sociala medierna. Hur de stora företagen håller oss fast genom att spela på vårt djupt liggande psykologiska belöningssystem. ”Brain hacking” är ett uttryck skribenterna Timothy Collins, Christian Landgren och Per Ödling använder.
De skriver om de massiva och sofistikerade påverkanskampanjer som föregick valet i USA. Detta är förvisso kända saker, men väl värda att påminna om.
Deras avslutande praktiska tips blir helt enkelt att ta en rejäl paus från sociala medier om man känner att det börjar bli dags. Det är så banalt att det blir intressant. Man kan ju faktiskt logga ut! Det är som om det glöms bort ibland.
Göran Greider skriver om det meningslösa i att sitta och tycka saker framför datorn. Gå med i ett parti, lyder hans befriande raka uppmaning.
Förhållandet mellan partier och väljare är ämne för en intressant text av Per Molander. Han menar att det största hotet mot demokratin är ett växande avstånd mellan politiker och medborgare. Antalet medlemmar krymper i partierna och kontaktytan mellan medlemmar och ledning blir allt mindre. Vad vi är på väg att få i stället är en situation där ekonomiska intressen påverkar i allt högre grad. Här är ett av många tillfällen då en jämförande blick på USA är nödvändig. Där har ju den ekonomiska eliten i och med Donald Trumps presidentskap tagit steget direkt in i den politiska maktens centrum.
Ett svenskt exempel Molander lyfter fram är den aktuella frågan om vinster i välfärden, där diskrepansen länge varit stor mellan väljarna och partierna. Det är demokratiskt utmanande, menar Molander, att de kommersiella intressena i frågan har vunnit slaget gentemot folkviljan.