"Vad är målet med den nuvarande utvecklingen?" Den retoriska frågan ställde författaren Helena Granström på ett seminarium på Sigtunastiftelsen för några år sedan. Om vi kan tänka bort att klimatkris, resursbrist och miljöförstöring så småningom kommer förstöra även människans livsvillkor, vart skulle vi vilja att samhället var på väg? Skulle människans potential fortsätta att handla om hur väl hon lyckas bemästra naturen? Skulle vi fortsätta på en väg där livet bara är värt något om det är mänskligt och levs i stora städer, helst så länge som möjligt?
Granströms fråga är omöjlig att besvara, men Lyra Koli gör ett bra försök i romanen "Allting växer". Inte för att klimatkrisen här är borttrollad, tvärtom, detta är en värld där ekosystemen har kollapsat, golfströmmen avstannat och atomkrig härjat planet.
Förenta nationernas svar har varit att bygga en gigantisk, klimatkontrollerad zon dit människor från hela världen har evakuerats och där de kan leva det goda livet. Här är allt tillgängligt och klimatkontrollen gör att ingen behöver uppleva regn om hen inte vill. Här är alla människor friska eftersom medicinska implantat håller ständig kontroll över kroppens tillstånd och döden har närmast blivit ett förbjudet ord; i framtidens Förenta nationer är det bara husdjur som tillåts dö, människorna sövs ner i väntan på nya framsteg som ska möjliggöra uppvaknande och evigt liv.
Det finns dock de som tvekar och huvudpersonen Jossi börjar känna sig mer död än levande i denna nya, sköna värld. Ett längre liv är kanske inte bättre om det inte finns någonting som är vilt, okontrollerat och passionerat som tillåts blomma och ta plats. Med risk för att bli klassad som sinnessjuk söker hon upp en radikal organisation som vill förändra människornas relation till naturen.
Redan de svarta sidkanterna sätter tonen för "Allting växer". Utan att ens behöva öppna boken vet du att det knappast är någon munter historia. Och det är en ton som Lyra Koli genom sitt berättarjag lyckas behålla genom hela romanen utan att göra avkall på nerven. Det är sorgligt, känslosamt och köttsligt – både i lust och förruttnelse. I kombination med att det är en roman som skickligt låter läsaren tolka in dagsaktuella händelser i skeendet, blir det också en berättelse som etsar sig fast. I Kolis språk antar problemen en fysisk form, som lätt sitter kvar på näthinnan när du ser dem i verkligheten. Och det på ett sätt som kan vara både groteskt och vackert på samma gång.