Molinas bok ”Sefarad” hör till dem som kräver initial energimobilisering för läsarens del. Mer än 500 sidor fördelade på drygt ett dussin berättande texter, alla med skiftande innehåll. I början bjuder även prosastilen visst motstånd med meningar som sträcker sig uppemot en hel sida. Men om man trotsar detta motstånd och inte ger upp får man rik lön för mödan.
Som exempel kan man ta novellen ”Så sakta” som börjar med en kort mening varpå följer ett sammanhängande stycke på åtta rader: ”Under några sekunder har jag varit en gnista av rent medvetande, utan identitet, utan plats, utan tid, bara uppvaknandet och förnimmelsen av köld, mörkret där jag ligger hopkrupen och söker skydd i min egen kroppsvärme, på sidan, med händerna mellan benen och knäna uppdragna mot bröstet, fötterna stelfrusna trots stövlarna och yllesockorna, fingertopparna utan känsel, lederna så valna att jag kanske inte skulle kunna röra mig om ens jag försökte.”
Stilen är givetvis översättaren Elisabeth Helms verk. Hur den spanska texten låter har jag tyvärr ingen aning om, men jag gissar att Helms följer originalet och därmed representerar en i teknisk bemärkelse felfri uppbyggnad med rötter i gammal muntlig retorisk tradition. Som läsare märker man snart att svårigheten vänds till en tillgång och man dras motståndslöst in i rytmen på det som berättas.
Diskussionen här ska kompletteras på en punkt: bakom texternas ”jag” framträder då och då en kvinna. I berättelsen ”Scheherazade” till exempel talar en 70-årig kvinna som en gång tillsammans med några män träffade Josef Stalin i Moskva.
I en efterskrift erkänner Molina helt frankt att han bitvis lånat och blandat sitt material. Och inget ont i det. Detsamma gäller all fiktionslitteratur, i synnerhet romanen. Att som i det långa citatet ovan skriva ett slags reportage om hur det känns att ligga döende i ett fångläger i slutet av andra världskriget och därvid blanda beläggbara fakta med inlevelse i den döendes personliga minnen och aktuella känslor, så gör ju allas våra dagsmedvetanden med verkliga hågkomster och inbillade fakta.
Dags att säga något mer om vad berättelserna handlar om och då börja med det sista kapitlet som har samma rubrik som hela boken: ”Sefarad”. Ordet är hebreiska och betyder Spanien. Född jude så sent som 1956 har Molina ingen direkt erfarenhet av de förföljelser och andra vidrigheter som drabbade det judiska folket under 1900-talets första hälft men genom familj, släkt och vänner vet han mycket. Viktiga källor är också ett par överlevares böcker i ämnet, i synnerhet Primo Levis.
Det är inte bara personer som fängslar författaren Molina utan även platser. Liksom när det gäller personer blandar han fakta och fiktion. På ett ställe kallar han sin födelsestad Alcazar, på ett annat heter födelseplatsen något helt annat. Hur som helst passar namnet Alcazar utmärkt ihop med Molina eftersom orten i sin månghundraåriga historia utgjort ett fäste omväxlande för muslimer och kristna.
Staden har sitt namn efter den högt belägna borg som med sitt läge i södra Spanien övervakat kampen mellan Allah och den kristna guden alltmedan den judiska befolkning som utgör Molinas stamfäder kommit i kläm.
En helt annorlunda stad som fångat Molinas intresse är Narva där han en gång hälsat på en vän. Kapitlet om detta besök börjar så här: ”När jag kom hem slog jag upp det där namnet i uppslagsverken, namnet som jag aldrig tidigare hade hört men som jag upprepade för mig själv under taxiresan (...). Det är november, kvällarna har blivit mycket kortare och eftersom vi alldeles nyss gick över till vintertid mörknar det tidigt, skymningen har nästan fallit på de smalaste och minst upplysta gatorna när vi skiljs åt i dörren till huset där han bor.” Så får författaren något för oss nordbor blott alltför välkänt att låta exotiskt.
Men det är framför allt människorna som intresserar honom, unga och gamla, fattiga och rika, kloka och galna, kristna eller judar.
Det är lätt att gå vilse i både tid och rum när man läser Molina. Men däri ligger en del av tjusningen. Man gör oväntade och berikande upptäckter om människans villkor här på jorden. Mitt råd till alla presumtiva läsare lyder: Andas in djupt, öppna alla sinnen och låt Molinas rytmiska prosa ledsaga er på en färd mellan idyll och katastrof, mellan himmel och helvete.