”Höga klackar mot den mossiga gången. Klippeti-klapp. Stulta vidare. Hon kämpar på, men kommer ingenstans särskilt snabbt. Väskan på armen, som en sköld.”
När Makten till slut visar sig i Hilary Mantels novell ”Mordet på Margaret Thatcher” så är den närmast en besvikelse. Dess fysiska form är svag och lite sorglig. Premiärministern som styr landet, som är landet, är inlagd på en privat klinik för att genomgå en ögonoperation. Det är här som mördaren har sett sin chans, han som ingår i en grupp som vill ta Thatchers liv i Irlands namn.
I Mantels händer blir fantasin om Thatchers död ett kammardrama mellan mördaren och hans värdinna, kvinnan som råkar äga lägenheten där han kan få sikte på Thatcher. Inte för att hon motsätter sig hans projekt. Även hon föraktar Thatcher och hennes sätt att utöva makt. Värdinnan är en av många som slentrianmässigt talat om sitt hat mot Thatcher, han är en av få som tar orden och gör dem till handling. I Mantels novell blir de medkonspiratörer.
Mantels senaste bok på svenska, "Mordet på Margaret Thatcher", är en novellsamling och har inte lika höga anspråk som hennes böcker om hovet kring Henrik VIII, de som har gjort att hon slagit brett hos läsarna. Ändå känns Mantel igen. I titelnovellen är det kanske allra tydligast. Här står den politiska makten i fokus, de osynliga mekanismerna som driver den, men också den form den tar i historiska personer, deras personligheter och personliga brister, deras svaga kroppar. Det är samma politiska makt som hon skildrat i "Wolf Hall" och "För in de döda", liksom i den roman om franska revolutionen som – uppdelade i tre delar – ges ut på svenska med början nästa år.
Men makten finns också bortom slottens och parlamentens korridorer, på barndomsgator och i instängda lägenheter. I novellerna är det framförallt den makten som skärskådas. I inledande ”Ursäkta att jag stör” blir en tillsynes harmlös knackning på dörren början på en utdragen och till synes olöslig konflikt. Berättaren är brittisk hemmafru och författare, tillsammans med maken stationerad i Saudiarabien, vilket gör att hon blir alltmer isolerad i sitt hem.
Knackningen ser först ut som en möjlig befrielse men ter sig alltmer som en förbannelse. Saudiarabiens och världens hierarkier gör att besökaren, Ijaz, ser henne, berättaren, som en väg till högre status – ändå betyder den höga statusen ingenting när hon som kvinna är så begränsad att hon inte ens kan avvisa honom på egen hand. Snarare än en trappa som den som är mest hänsynslös kan ta sig uppför ter sig makten hos Mantel som ett nät vi trasslar in oss i alltmer.
Så är det också i suggestiva ”Komma”, berättelsen om två flickor ur olika samhällsklasser. I deras gemensamma äventyr finner de en tillfällig paus från de respektive öden som tilldelats dem, öden som de oundvikligen kommer att uppfylla. Det är en respit som, liksom så ofta hos Mantel, fås på andras bekostnad.
Förmågan att tillskansa sig makt knyts hos Mantel till de ekonomiska omständigheter man fötts till – men också till personlighet, en förmåga till hänsynslöshet, till exempel. Inte minst handlar det om kroppen. Kroppar som plågas av smärta eller lyten och som därmed har en särskild sårbarhet återkommer hos Mantel. Kroppens nyckfulla grymhet är den enda som slår människans, den är den oförutsägbara faktor som gör att ingen väg till makt någonsin kan vara spikrak; inte heller den som fötts till eller tagit all makt har makt över kroppen.