Människan vandrar av nöd och äventyrslust

Det behövs inga tegelstenar för att engagera läsare och informera om långa förlopp, det visar den danska arkeologen Jeanette Varberg med sin bok ”Människan har alltid vandrat”. På 140 korta sidor komprimerar hon Homo sapiens framfart och vandringar. Det är hisnande läsning där det rättframma och drastiska språket fördjupar upplevelsen.

Tre saker slås fast:

1) Likheten mellan gångna tiders folkvandringar och den flyktingström som just nu väller in över Europa.

2) Kopplingen mellan folkvandringar och avgörande skeden i historien

3) Betydelsen av naturkatastrofer, klimatförändringar och våld och av törsten efter upplevelser och äventyr, när människor lämnar sina hem.

Människan uppstod i och utvandrade från Afrika. Först var Homo ergaster, den vi oftast kallar Homo erectus – den upprättgående människan. I Spanien har man hittat ett skelett av henne som är 780 000 år.

Samtidigt utvecklades Homo sapiens, av Varberg kallad ”den mest speciella och destruktiva art som djurriket någonsin uppbringat”. Utrotade däggdjur och människoarter kantar hennes väg. Hjärnan tog hos henne makten över musklerna.

Fascinerad följer man Varbergs beskrivning av hur denna smarta jägare lyckades ta sig till de olika kontinenterna och hur hon cirka 9 000 år före vår tideräkning åstadkom en av världshistoriens största revolutioner genom att börja tämja naturen och bli bonde. Det skedde i Mellanöstern, där det fanns flest växter som kunde odlas och vilda djur, fredliga nog att tämjas.

Dessa bönder var de första som började vandra för att söka ny jord. 5 000 år f.v.t. hade bondekulturen nått Nordtyskland och 1 000 år senare Skandinavien.

Varberg visar hur DNA-tekniken omkastat tidigare teorier. Genom den kan man följa vågor av människor i rörelse. Det var alltså inte bara idéer utan också flyktingströmmar som påverkade världen.

År 3 000 f.v.t. lärde människan sig framställa brons av koppar och tenn. Råvarorna såldes över gränser och detta bidrog till globalisering. Mellan kungadömen upprättas nu världens första diplomatiska nätverk.

Så sker något, en migrationskris jämförbar med vår tids. Tusentals människor börjar färdas över Medelhavet och mellanösterns slätter.

Städer bränns ner. Snart ligger bronsålderscivilisationen i aska. Kraftiga jordskalv startar turbulensen. Också hungersnöd anas bakom katastrofen.

Koncentrerat och uppskakande berättar Jeanette Varberg också om folkvandringstiden i ett kaotiskt Europa på 400-talet, efter romarrikets fall.

När goter flydde över Donau i tusental, undan framstormande hunner, gav kejsar Valens dem asyl, något världen dittills aldrig hört talas om. Kravet var att de lät döpa sig. I provisoriska flyktingläger uppstod sedan samma misär som vi ser i dag i lägren. Parallellen är kuslig.

Arabernas övertagande av Nordafrika och Iberiska halvön, vikingars färder mot Island och Grönland, medeltidens upptäcktsfärder med Columbus som mest namnkunnig, beskrivs också, liksom digerdödens konsekvenser och slavtransporterna till Amerika.

Och så får man veta att vi vuxna nordbor tål mjölk på grund av en gen från det långa, ljushyade yamnafolket, ett herdefolk som kom vandrande till Skandinavien cirka 2500 f.v.t. Fascinerande, liksom hela boken!

Jeanne Varbergs slutord om att dagens flyktingström bara kan fås att vända genom insatser i flyktingarnas hemländer är däremot tam, allt för ofta upprepad och till intet förpliktande.