En idé som omfattas brett över alla partigränser i Sverige är att samhällsklass och ekonomi inte ska vara något hinder för att avancera i samhället. Kärnan i meritokratin – i Max Webers tappning – är att rekrytering och befordran till maktpositioner ska bygga på kunskaper och färdigheter. Är det så? Det räcker med att se sig omkring i samhället för att inse att idealet inte alltid uppfylls.
Högre utbildning har alltid varit ett sätt att avancera. Vissa skolor och utbildningar brukar pekas ut som lite bättre språngbrädor än andra. Handelshögskolan i Stockholm är troligen det främsta exemplet. Företagsekonomen Mikael Holmqvists bok ”Handels – Maktelitens skola” handlar i grunden om hur en liten krets unga ambitiösa personer görs redo för maktpositioner inom näringslivet samt hur makteliten skapas och reproduceras. Holmqvist pekar på att studenterna ofta når en nivå i samhället där de har stort inflytande, men att de sällan gör det tack vare sin exceptionella kunskap eller förmåga till kritiskt tänkande. Uttrycket elitutbildning handlar mer om att man utbildar en elit samt att banden med eliten är starka – inte att utbildningen i sig skulle hålla exceptionellt hög klass.
Det som särskiljer Handels är att den, sedan den grundades 1909, har varit ett privat lärosäte styrt av näringslivet. Finansieringen och därmed också styrningen från näringslivet har tagit sig olika uttryck, men har alltid haft som mål att dels upprätthålla skolans rykte och status som en betydande akademisk institution, dels att styra forskning och undervisning så att näringslivets behov tillgodoses. Holmqvist visar att näringslivskontakterna präglar en stor del av undervisningen, men också de sociala aktiviteterna på Handels.
Även när det gäller synen på samhället och ekonomin präglas Handels, enligt författaren, av näringslivets ideal. ”På Handels lärde jag mig att beundra kapitalismen” är ett citat som ska visa hur marknadsliberalismens överlägsenhet predikas bakom den massiva ekporten på Sveavägen. Att Studentkårens kör heter ”Friedmans apostlar” är således inte bara en blinkning till Bellman, utan också ett sätt att markera trohet till Milton Friedman, amerikansk nationalekonom och tillika nobelpristagare.
Ganska tidigt i boken står det klart att författaren är ytterst kritisk till den institution som han undersöker. Gott så. En så prestigefylld institution som Handels ska tåla en tuff granskning.
Holmqvist går inte så långt som den brittiske sociologen Martin Parker, som tycker att alla världens 13 000 handelshögskolor ska avvecklas, däremot vill han reformera Handels – bredda rekryteringen, öka transparensen, vidga ämnesbredden och förändra skolans kultur. Just detta tycks också ha varit skolans strategi under senare tid. Men i stort sett vartenda försök att bredda och öppna Handels har enligt författaren varit halvhjärtat, misslyckat eller inte åstadkommit någon egentlig förändring. Här – och på några andra håll – är nog författaren onödigt njugg mot skolan och dess ledning. Analytisk skärpa kan ibland fördunklas av starka åsikter i en fråga, och i Holmqvists fall vill han lite för ofta hitta ont uppsåt och otillbörligheter, även när sådant inte tycks föreligga. Lite synd är det eftersom bokens tema – hur eliter formas, fostras och reproduceras – är både vetenskapligt och samhälleligt relevant.