Tjugofem år var Gunnar Ekelöf när han 1932 förbluffade samtiden med diktsamlingen ”sent på jorden”, debutboken han kallat självmords- och dödsbok. Den var, som allt annat han skrivit, tätt förbunden med hans liv. ”Jag gick bokstavligt talat med revolvern i fickan”, konstaterar han.
”Ge mig gift att dö eller drömmar att leva”, ber han extatiskt i samlingens sista dikt. Lika hårt spänt är tonläget när han ropar efter döden och samtidigt ger en dolkstöt åt den för honom föraktliga kristendomen: ”skär upp magen skär upp magen --- låt altaret bli vattenklosett.”
När Gunnar Ekelöf som 20-åring började skriva poesi var det enligt egen utsago ”av brist på annan sysselsättning”. Att publicera hade han ingen tanke på. Nu fyller hans samlade diktning 800 sidor och hans påverkan på poeter och vanliga läsare är oöverblickbar.
Generationer av gymnasister har kvicknat till inför hans ordvitsar, till exempel de i dikten ”Helvetes-Brueghel”, där han slår till mot religiöst käbbel: ”Vad helvetet är 3-vligt! / Där sitter lorteraner och kissoliker / och bönar på latrin och kräkiska.” Ännu fler har drabbats av hans djupa allvar och hans underbara förmåga att koppla samman natur och själstillstånd. In i läsarens själ hamrar sig fraser som ”Vi är alla i samma natt. / Vi är alla i samma båt.” Ord hämtade ur ”Färjesång” (1941), samlingen som Ekelöf kallade sitt genombrott. Självlysande drabbar dess dikter alltjämt läsaren.
På 1960-talet skrev Ekelöf sin storslagna Dĩwăntrilogi på persisk grund om bland andra den kurdiske gränsfursten av Emgión, fångarnas fånge i 1000-talets orostid, han som bländades innan han gavs fri. Ordet dĩwăn är persiska för diktsamling. Här får Jungfrun en huvudroll, men inte kristendomens Maria, utan en Allmoder utan son men med hela mänskligheten som sina barn.
Hon har skymtat tidigare. I ”Non serviam” (1945) är hon Nike från Samothrake, segergudinnan. I stäven på Dödens skepp ”den mäktiga jungfrun / okuvligt skridande fram / i den väldiga vindens veck”, medan människan ”O taktfast, taktfast” sliter sin årtull.
I dag är Gunnar Ekelöfs diktning ett starkt bevis på att Nobelpristagaren Orhan Pamuk och andra som hävdar att poesin saknar framtid har fel, konstaterar Anders Olsson i sin innehållsdigra efterskrift. Till och med i Kurdistan och norra Irak är Ekelöfs österländskt inspirerade och nu till kurdiska översatta poesi om ofärd och flykt livs levande.